Sida:Drottning Kristina 2.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

190

drottningens herr fader, att göra allt för att på hennes hufvud bibehålla Svea rikes krona. Denna dyra ed skulle brytas, om han på något sätt lånade sin hand eller sin röst till en åtgerd, hvilken, såsom den närvarande, åsyftade motsatsen. Derefter gick han tillbaka till sin plats, och drottningen nedsatte sig åter på tronen. Nu uppstod en kort tystnad, hvarunder Kristina samlade och ordnade sina tankar. Derpå reste hon sig åter, gick några steg ut på tronplanen och framställde sjelf, ehuru oförberedd, den vanliga helsningen till ständerna. Hon talade med lätthet, reda och behag samt utan minsta spår af förlägenhet. Jag kände, yttrade hon efteråt, att jag var en drottning, som talade till sina undersåtare. I samma helsning nämnde hon äfven sitt orubbliga beslut att under detta riksmöte nedlägga spiran. Derefter framträdde talemännen, den ene efter den andre, samt besvarade hälsningen med vanligt statssmicker, beprisande hennes regering för dess utmärkta vishet och försigtighet; samt försäkrade, att ingen furste kunnat styra landet bättre än hon gjort; att intet folk vore lyckligare än svenskarna; att alla rikets innebyggare högeligen åstundade och nu genom dem, talemännen, enhälligt anhölle om att få äfven framdeles förblifva under hennes spira för att njuta de lyckliga frukterna af hennes vishet o. s. v. Man anmärkte i synnerhet bondens tal. I sin enkla vadmalsdrägt och utan de många bugningarna gick han rakt fram mot tronen och yttrade följande ord. Ack, min Gud! hvarpå tänker eders majestät, som ämnar öfvergifva vårt rike och oss, hvilka dock eder så mycket älska? Hvar kan eders majestät vinna något bättre, än det hon har? Ett sådant rike kan ej så lätt fås igen. Visserligen kommer eders majestät att ångra detta! Likaså sörja vi, ty vår välfärd sättes derigenom på spel. Prinsen är väl en hederlig karl, den vi gerna skola lyda, när hans tid kommer; men så länge i lefver, vilja vi behålla eder qvar. Derföre, nådigsta drottning, var hädanefter som hittills vår förhäst! vi skola, så godt vi förmå, hjelpa eder draga lasset. Derpå steg han rakt