fram till drottningen, fattade hennes hand, skakade den hjertligt, kysste den två eller tre gånger, vände derpå hastigt och utan något bugande ryggen åt drottningen, framdrog under bortgåendet en liten näsduk och aftorkade sina frambrytande tårar. Efter denna inledning uppläste Shering Rosenhane propositionen, af vidlyftigare men samma innehåll som helsningstalet; hvarefter detta ständernas första sammanträde upplöstes.
Riksdagens första åtgerd blef, att alla fyra stånden skickade ombud, hvilka å deras vägnar hos Kristina formligen anhöllo om, det hon måtte qvarblifva vid regeringen. Det var blott en tom och för skenets skull visad höflighet. Kristina gaf också vägrande svar och tillade, att hennes beslut vore orubbligt, äfven om man kunde bjuda ännu en krona till den, hon redan hade. Härmed ansågs saken vara en gång för alla afgjord.
Nu kom man alltså till de kinkiga frågorna om sättet och villkoren; i synnerhet om det blifvande underhållet. Kristina fortfor ännu att begära flere sådana besittningar, hvilka hon förut sjelf bortgifvit åt enskilda personer. Så t. ex. voro större delen af de föreslagna underhållsländerna, nämligen Ösel, Poel, Neukloster och en hop pommerska taffelgods, fordom af henne sjelf gifna åt grefve Magnus. Att hon yrkade just dessas indragning, hade derföre, som förut anmärkt är, utseende af personlig förföljelse mot den fallne gunstlingen, och flere af rådet, i synnerhet Per Brahe, gjorde deremot allvarsamma föreställningar och ville anvisa andra länderier. En gång hade Kristina bifallit dertill; men återtog strax sina ord, som man tror, på anstiftan af hennes nu varande gunstlingar, De la Gardies ovänner.
Saken betraktades äfven från en annan sida. Den gamle rikskansleren befarade, att drottningen hyste hemliga och för Sverge skadliga afsigter, t. ex. att åt utländningen, i synnerhet åt Spanien, öfverlemna några af de länder, som till hennes underhåll anslogos, eller de skepp, som för hennes afresa utrustades. Sådana misstankar ökades genom det förut omtalade besynnerliga uppförandet
