192
mot portugsiska gesandten. Oxenstierna kunde ej med likgilltighet betrakta den fara han trodde hota fäderneslandet. Han yppade sina misstankar för Karl Gustaf samt föreslog, att man icke borde lemna några andra underhållsländer än sådane, som vore belägna inom det egentliga Sverge och derföre kunde lättare bevakas. Karl Gustaf tackade för varningen, men ville af förut omtalade skäl ej motsätta sig drottningens önskningar. Förtroendet hölls ej heller nog hemligt; Kristina fick underrättelse om Oxenstiernas åtgerd och blef deröfver mycket uppbragt. Då kort derefter frågan om Ösels afstående förekom i rådet, yttrade rikskansleren, att saken fordrade allvarligt betänkande. Kristina inföll: hvad fara skulle väl dervid kunna uppstå för Sverge? Eller har ni någon anledning att tvifla på min upprigtighet? Oxenstierna svarade: jag har aldrig satt densamma i fråga och mina ord afsågo blott eders majestäts egen säkerhet. Kristina inföll: tror ni, att jag icke förstår svenska? Det passar eder alldeles icke, att till mig tala ur en sådan ton. Hon visade sig högst uppretad mot Oxenstierna och talade om honom med både bitterhet och förakt.
Det var rådet och adeln som förnämligast sökte nedpruta Kristinas underhåll. Sannolikt, ehuru ej antecknadt, är, att detta deras uppförande grundades ej blott på fosterlandskärlek, utan äfven på beräkningen att vinna tid och tillfälle för genomdrifvandet af sina egna planer om regementsordningen och kronogodsen. Nere i staden i rikskanslerens rum, höll rådet enskilda, öfverläggningar, troligtvis angående dessa båda ämnen. Det tyckes dock, som några bland rådsherrarna, och i synnerhet Herman Fleming och Bengt Skytte, låtit af drottningen bruka sig som spejare på kamraterna. Hon och prinsen hade derföre noga kunskap om rådets planer, hvilka voro för dem begge två obehagliga, men tillika svåra att motarbeta. Kristina gjorde dock ett försök att afhugga knuten, och det på följande sätt.
