194
menar! Brahe svarade: Gud gifve jag säkert visste hans namn, så skulle jag minsann säga honom det midt i ansigtet. Derpå följde en kort tystnad, hvarefter Kristina återigen och med mycken häftighet fordrade, att riksråderna skulle genast underteckna det medförda papperet. Per Brahe vägrade, så mycket mer, som skriften endast vore ett utkast. Om rådet och ständerna bifölle saken, borde beslutet derom blifva i kansliet vederbörligen uppsatt; då först kunde det af rådet underskrifvas. Emellertid voro de flesta bland riksråderna tysta och försagda och läto Brahe och Oxenstierna ensamma kläda skott för drottningens vrede; några äfven bland dem, som saken angick, började till och med tala om eftergift, om ersättning o. s. v. Det hördes, att de ej voro rätt säkra på sin sak. Drottningen kunde likväl icke för tillfället drifva sin vilja igenom; men för att hindra ytterligare öfverläggningar och deraf följande beslut, befallte hon, att riksråderna skulle högtidligen följa henne tillbaka till slottet. De lydde. Det var frampå förmiddagen och under en brännande hetta, som man såg det besynnerliga tåget gå den långa slottsbacken uppföre. Efterst red Kristina och hennes följeslagare. Före dem och till fots vandrade Sverges alla närvarande rådsherrar; alla, utom Axel Oxenstierna och Per Brahe. Dessa båda underkastade sig ej den förolämpande befallningen, utan stannade qvar i den förstnämndes rum.
Frågan om drottningens årsanslag blef emellertid föredragen hos stånden. Den begärda suveräniteten öfver underhållsländerna ville ingen medgifva. Ofrälsemännen biföllo deremot gerna indragningen af förut bortgifna förläningar. En sådan räfst utgjorde föremålet för deras önskningar; och nu ifrågavarande åtgerd var en början dertill, ett talande föredöme, som man framdeles kunde för ytterligare beslut i samma väg åberopa. Troligtvis har ej heller Karl Gustaf ogerna sett, att Kristina härigenom åtog sig det obehagliga göromålet att i en så vigtig punkt först bryta isen.
Adeln och rådet fortsatte emellertid sitt envisa
