motstånd; ty äfven för dem var saken af högsta vigt. För att få sin vilja fram säges Kristina hafva slutligen användt följande medel. En dag, när rådet och adeln voro hvar för sig samlade, de förra hos rikskansleren, den sednare på vanliga samlingsrummet, skickade drottningen tvänne sig tillgifna rådsherrar på en gång, den ena till rådet, den andra till adeln. Den, som kom till rådet, sade, att adeln just nu bifallit drottningens begäran; rådet borde derföre skynda att göra detsamma, för att icke af adeln förekommas eller öfverträffas i fråga om tacksamhet mot drottningen och eftergifvenhet för tronföljaren; ty äfven denna sednare önskade, att man måtte häri göra drottningen till viljes. Efter denna underrättelse ansåg rådet allt vidare motstånd ändamålslöst eller vådligt och lemnade sitt bifall till drottningens begäran. På samma sätt gick det hos adeln, naturligtvis med behöfliga utbyten af uppgifter. Så hade Kristina ändtligen vunnit målet; men tillika ådragit sig mycket tadel, ty inom några få timmar hade man naturligtvis upptäckt bedrägeriet.
Sedan den vigtiga anslagspunkten sålunda blifvit afgjord, skyndade man på allt sätt med tronafsägelsen och kröningen och uppsatte utkasten till de ömsesidiga försäkringsbrefven. Dessa voro redan färdiga, när rådets utskickade, Per Brahe och Karl Gustaf Wrangel, hos Kristina utverkade det tillägget, att den beviljade godsindragningen hvarken nu eller framdeles skulle lända adeln till men eller blifva som föredöme åberopad. Det var ändå, tyckte man, en liten hålldam mot den befarade räfsten.
Det åt Kristina slutligen beviljade underhållet bestod i följande orter: Gottland, Öland, Ösel, Poel, Neukloster, de pommerska taffelgodsen samt städerna Wolgast och Norrköping, hvilka lägenheter tillhopa ansågos gifva i årlig afkastning en summa af 240,000 riksdaler[1]. Dessutom fick hon sig tillerkända Sverges anspråk på alla än utestående delar af tyska ersättningssumman, samt
- ↑ Några uppgifva Kristinas årsunderhåll till blott 150 eller 160,000 riksdaler.
