förvandlade nästan till visshet den förra misstanken; näml. att hon ämnade öfvergå till katolska läran och ej mer återvända till Sverge. Sådant var i många fall oroande. Man kände nämligen preste- och bondeståndens bestämda önskningar, att Kristinas årsunderhåll måtte i ofvannämnde händelser indragas. Det blef för regeringen så mycket svårare att göra dessa stånd emot, som deras åsigt understöddes af allmänna tänkesättet, hvilket ofelbart skulle blifva högeligen uppretadt vid underrättelsen om sådana Kristinas företag. Å andra sidan skulle ett vägradt eller minskadt underhåll gifva anledning till mycket och rättvist tadel, måhända till oroligheter och krig. Karl Gustafs belägenhet blef svår. Ju större felsteg Kristina begick, ju mera hon mot sig uppretade svenskarna, desto tryggare satt han sjelf på Sverges tron. Men, emedan just denna tron var en gåfva af Kristina, fordrade tacksamheten, att åtminstone han skulle så länge som möjligt, öfverse med hennes fel. Att underrättelserna om dessa sednare blefvo kring Sverge allmänt utspridda, detta kunde och måhända ville han ej hindra. Men sjelf yttrade han mot henne sällan någon anmärkning, och tillät ej heller sådana af andra i sin närvaro. Tillika höll han samvetsgrannt det gifna löftet att icke på något sätt blanda sig uti hennes sednare förhållanden. Rådet blef deremot och just derigenom tvunget att taga ofvannämnde underrättelser i allvarligt öfvervägande. Det begärde, att någon beskickning måtte till drottningen utsändas för att afböja hennes befarade omvändelse. Konungen gillade förslaget, men ville af ofvannämnde skäl icke personligen deltaga i åtgerden. Rådet öfverlade således på egen hand derom och uppsatte en allvarsam föreställning, hvari de bådo Kristina återvända till fäderneslandet och till sin faders, den store Gustaf Adolfs, grundsatser; tillika att förblifva vid sina fäders och sitt fäderneslands trosbekännelse. Om hon deremot öfvergingo till katolska läran och fortsatte ett lefnadssätt, så stridande på en gång mot hennes egen höga börd och mot hennes förfäders åsigter, så kunde ingen förtänka Sverge, om det gjorde indragningar på
