214
Vid ankomsten till Belgien tillkännagaf Kristina en liflig åstundan att få se sin hjelte, så kallade hon Condé. Äfven prinsen önskade göra bekantskap med det fruntimmer, som haft nog styrka att försaka en krona, och som derjemte visade honom så mycken personlig benägenhet. Så snart krigsrörelserna tilläto, skyndade han derföre till Antwerpen. Men nu uppstodo oväntade hinder. Prinsen, såsom nära anförvandt med fransyska konungahuset, fordrade att blifva mottagen med samma hedersbetygelser, som erkehertig Leopold Wilhelm. Kristina deremot fick det infallet att hålla strängt på sin eller rättare sagdt på habsburgska kejsare- och spanska konungahusets höghet, hvarföre hon afslog prinsens begäran. Ingendera ville gifva efter, och det högtidliga mötet blef icke utaf. Prinsen var dock nyfiken att se Kristina. En dag, när hon gaf offentligt företräde, kom han derföre, klädd som vanlig adelsman, in bland den i hennes förmak uppvaktande mängden. Antingen nu Kristina kände hans porträtt, eller ock att hans stolta utseende ådrog sig uppmärksamheten; allt nog, hon anade förhållandet och började utmärka honom medelst ovanliga hedersbetygelser. Då drog sig prinsen genast tillbaka och lemnade rummet. Kristina följde och ville beledsaga honom trapporna utföre. Prinsen afböjde det kort och bestämdt med de orden: allt eller intet. Man ville åstadkomma försoning och föranstaltade derföre ett möte hos tredje man. Det aflopp höfligt, men kallt och hastigt, och gjorde för alltid slut på den förut så lifliga vänskapen mellan Kristina och prins Ludvig af Condé
Underrättelserna om hennes uppförande på resan kommo emedlertid, den ena efter den andra, till Sverge och förorsakade der mycket missnöje. Från Hamburg hade hon sjelf skrifvit till Karl Gustaf och i obestämda ordalag talat om sin färd och framtid; och tillika yttrat den förhoppning, att man i Sverge icke hädanefter skulle fästa någon uppmärksamhet vid hennes förehafvanden. Detta, tillsammanlaggdt med hvad man förut visste och nu fick veta om hennes umgänge med jesuiterna,
