skärselden, på helgonens magt och att så väl dessa böra tillbedjas, som deras bilder hedras och vördas; likaså på den helige fadrens rättighet att utdela aflat. Likaså lofvade hon en sann lydnad mot den romerska påfven, Kristi ståthållare på jorden, samt en orubbelig tro på allt, hvad katholska församlingen och i synnerhet tridentinska kyrkomötet antagit. Denna, så slutade hon, denna sanna katolska tro, utan hvilken ingen kan blifva salig och hvilken jag i dag frivilligt bekänner och fullkomligen tror, densamma skall jag ock med Guds hjelp till min sista andedrägt ståndaktigt och orubbadt behålla, bekänna och, hvar jag det kan, befordra. Detta är, hvad jag, Kristina, lofvar och svär, så sannt mig hjelpe Gud och hans heliga evangelium! Kristina hade under hela högtidligheten icke visat ringaste tecken till rörelse eller förlägenhet. Äfven nämnde bekännelse uppläste hon med stark och stadig stämma och gjorde dessutom vid hvarje punkt, ett litet uppehåll, hvarvid hon lyftade hufvudet och såg legaten rakt och djerft i ansigtet. Sedan bekännelsen var slut, aftäckte Holstenius hufvudet, reste sig och läste några böner. Derpå satte han sig åter, betäckte hufvudet och meddelade Kristina förlåtelse för alla synder och villfarelser, samt upptog henne i katolska församlingens gemenskap. Nu följde välsignelsen, hvarefter drottningen med de öfriga återvände till sina platser [1], och afsjöngo en lofpsalm. Sedermera höll hertigens hofpredikant, Staudacher, en predikan med följande ingångsspråk ur 45 ps. 11 vers. Hör dotter, se uppå och böj din öron; förgät ditt folk och din faders hus! Derpå afsjöngs Te Deum, hvarefter tåget återvände från kyrkan. Om qvällen uppfördes skådespel på slottet. Kristina skall då hafva yttrat: mina herrar! Det är billigt, att ni låten uppföra åt mig ett skådespel, sedan jag åt eder uppfört ett narrspel.
- ↑ Några säga, att Kristina kysste Holstenii hand både vid knäfallet och uppstigandet.
