Sida:Drottning Kristina 2.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

224

mottaga Kristinas trosbekännelse, hette Lukas Holstenius och var då för tiden domherre vid sankt Peters kyrka i Rom samt högsta vårdare öfver den stora påfliga boksamlingen. Född i Hamburg och i lutherska läran, hade också han öfvergått till den katolska och medelst kunskaper, allvar och skarpsinnighet vunnit stort anseende. Han medförde jesuiten Malines, hvilken varit i Stockholm. Denne sednare hade också blifvit skickad drottningen till mötes för att utforska, huruvida hon ämnade underkasta sig de för sådana tillfällen föreskrifna bruken, och dertill erhållit hennes bifall.

Den 24 Oktober, eller två dagar efter ankomsten till Insprück, firades högtidligheten. Kristina var klädd i svart siden utan annan prydnad än ett stort diamantkors. som blixtrade från bröstet. Klockan tio förmiddagen blef hon af erkehertigen, dess gemål och broder, samt af en stor folksamling beledsagad till domkyrkan. Vid dörren besprängdes hon med vigvatten och kysste vördnadsfullt en framräckt korsbild af klaraste bergkristall. Under afsjungande af psalmen, Kom Helge Ande, Herre god! framgick tåget till koret, hvars golf var öfverdraget med rödt kläde. På ena sidan sågs en stol, framför hvilken Holstenius stod; på andra sidan en dylik för drottningen och mellan dem ett praktfullt och dyrbart hyende. Sedan alla intagit sina platser, upplästes påfvens förordnande för Holstenius att å dess vägnar intaga Kristina i den katolska församlingen. Derefter uppmanade denne drottningen, erkehertigarna och Pimentelli att framträda, den förra för att aflägga sin trosbekännelse, de sednare för att densamma bevittna. Derpå nedsatte sig Holstenius och betäckte hufvudet, hvarefter det omtalade hyendet lades för hans fötter. De andra hörsammade uppmaningen. Kristina knäböjde på hyendet och de tre herrarna ställde sig bredvid. Nu framlemnade Holstenius ett papper, innehållande katolska trosbekännelsen, och uppmanade drottningen att med hög och klar röst densamma uppläsa. Så skedde. Skriften innehöll Kristinas försäkran, att hon trodde på