230
säges, att påfven, oberäknadt hvad på andra håll utgafs, lemnat endast åt jesuiterna 20,000 ecus, för att deraf bekosta åtskilliga högtidligheter för drottningen. De rika romerska ädlingarna följde exemplet och anställde till hennes ära högst kostsamma och lysande fester. En dylik, som prinsen af Pamphili gaf, beräknades till 40,000 scudi. Barberini och prinsen af Palestrina föranstaltade en annan, hvarvid uppfördes en opera och flere skådespel, der man bland annat såg lefvande buffeloxar och elefanter samt dekorationsförändringar hvar fjerdedels timme. Den enkom för tillfället uppförda amfiteatern rymde sextusen åskådare. Så fortgick det i sus och dus ända till fastan, då dessa bullrande nöjen utbyttes mot konserter, andeliga skådespel samt lärda öfningar och sammankomster af alla slag. För det mesta utgjorde Kristinas person, hennes bragder, snille, lärdom och öfriga egenskaper högtidligheternas ämne. I sådant hänseende omtalade man i synnerhet hennes besök i kollegiet De propaganda fide[1]. Här funnes lärjungar af 22 olika folk samt ett tryckeri för utgifvande af böcker på alla dessas olika tungomål. Vid Kristinas inträde lät man inom några ögonblick på åtta språk författa, sätta och aftrycka de orden: lefve Kristina för alltid! hvarefter det praktfulla och smickrande bladet öfverlemnades åt drottningen. I kollegiet framträdde till henne en lärjunge för hvarje af de tjugutvå språken och uttalade hvar på sin mundart några smickrande ord till helsning. Dessa alla blefvo sedermera tillsammans tryckta och utgifna under namn af: tungomålens enstämmiga lofsång till drottning Kristinas ära. Hon å sin sida yttrade mycken belåtenhet med och beundran för sin nya boningsort och lät slå en skådepenning, som visade en sinnebild af staden Rom och till omskrift Horatii vers: possis nihil urbe Roma visere majus![2]. Tillfredsställelsen var ännu ömsesidig. Det var som svensken säger: nytt öl och litet afdrucket.
