234
haft den äran vara general hos hans spanska majestät, skulle hon låtit traktera honom med käppen. Man härmade efter henne också ett annat glåpord, nämligen: Jag har i Belgien funnit blott två slags folk; nämligen narrar, spaniorerna och dumhufvud, belgierna. För att underrätta allmänheten om verkliga förhållandet lät hon uppsätta och utdela en berättelse om anledningen och utbrottet af fiendskapen mellan henne och spaniorerna[1]. Vid denna brytning drog sig Pimentelli helt och hållet från Kristinas hof och hans namn försvinner ur hennes historia. Han var den siste vän, nära nog den sista bekantskap, som ännu från norden stod qvar vid hennes sida.
Kristinas tycke för vitterhet började åter vakna. Redan i Januari 1656 stiftade hon en akademi, bestående af kunniga och snillrika italienare, hvilka en gång hvarje vecka sammanträdde i drottningens rum och under hennes ordförandeskap. Man sysselsatte sig med lärda samtal, med uppläsandet af dikter, granskningar och afhandlingar, och slutade vanligen med musik. Också de sköna konsterna hade i Kristina en varm beundrarinna. Den bekanta bildthuggaren Bernini var just nu på spetsen af sin ära, och äfven Kristina hänrycktes af hans då för tiden mycket beundrade arbeten. Vid något tillfälle besåg hon en af honom huggen marmorbild, som skulle föreställa sanningen. Hänryckt, utropade drottningen den ena gången efter den andra: ack huru skön! ack huru skön! Någon bland de kringstående yttrade då: Gud ske lof, att eders majestät älskar sanningen! hvilken eljest personer af så hög börd vanligtvis ej tycka serdeles om. Kristina svarade: det tror jag nog; ty alla sanningar äro icke af marmor.
Under dessa månader inträffade en företeelse som gaf anledning till både skämt och allvar. En ungefär femtioårig kardinal, han var af huset Colonna,
- ↑ Föregående stycke är grundadt på drottningens egen berättelse.
