Sida:Drottning Kristina 2.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
239

och sammanhang. Allt detta yttrades dock på hennes rygg. Det är väl sannt, att hofvets skämtare spetsat tungorna till infall. De ämnade göra sig och andra lustiga på hennes bekostnad och hoppades lätt seger öfver en person, hvars besynnerligheter nästan sjelfmant lånade sig till skämt och gäckerier. Men de funno sig bedragna. Kristina uppträdde med en afgjord öfverlägsenhet och dertill med en förbluffande djerfhet i tal och svar. Ingen vågade blottställa sig för ett skärande infall från hennes bestämda läppar, eller för en hånande blick från hennes stora och genomträngande ögon. Alla kände inflytelsen af en öfverlägsen och ovanligt utrustad ande och drogo sig med förvåning eller beundran tillbaka på försvarslinien. Hon ensam framträdde öfverallt som hufvudperson och hänförde de andra genom sitt snille, sin djerfhet, sina omätliga kunskaper. Det befanns t. ex., att hon nästan bättre än någon i hela Frankrike kände detta land, dess utmärktare personer, och det icke blott till namn utan äfven till enskilda förhållanden; de högadliga ätternas vapen, stamträd och anor; de ryktbaraste skriftställarnes öden och arbeten; och detta sednare så, att hon kunde med författaren tala icke blott om titteln utan ock om innehållet af dess verk. Åhörarne häpnade öfver en så högst ovanlig förening af minne, snille och skarpsinnighet. Man kunde ej nog beundra, ej nog fira en så ovanlig person. Dagarna förgingo under oafbrutna nöjen och förströelser, hvilkas uppräknande vi likväl anse öfverflödigt och anföra häldre några upptecknade infall och drag, hvilka fullända målningen af hennes personlighet vid denna tid.

Kristina kunde, när hon någon gång ville, iakttaga fordringarna af den mest uppmärksamma artighet, och hon sökte nu genom denna sin förmåga vinna enkedrottningens och den adertonåriga konungens välvilja. Denne sednare hade jemnte en bland prinsarna ridit Kristina till mötes till Chantilly, der de blefvo af Mazarin föreställda såsom två unga adelsmän af de bästa egenskaper. Drottningen igenkände dem genast och svarade: ja, jag tror verkligen,