Sida:Drottning Kristina 2.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

240

att de hafva utmärkta egenskaper; ty de synas födda att bära kronor. — Ludvig den fjortonde var ännu den tiden blyg och förlägen i sällskap; men Kristina behandlade honom med en så lycklig förening af öppenhjertighet och smicker, att han kände sig i hennes närvaro mer ledig och glad; än man kunnat vänta. — Enkedrottningen af Frankrike hade utmärkt vackra händer och satte värde derpå. Strax efter ankomsten begärde Kristina vid något tillfälle att få betrakta de armband, enkedrottningen bar. Det vore roligt, sade hon, att se, om de der infattade porträtterna af konungen och prinsen äro lyckade. Enkedrottningen afdrog sin handske och lyftade armen. Detta var, hvad Kristina åsyftat. Hon började nu att betrakta och berömma, icke armbanden, utan armen och handen och dessas rundning, hvithet och behag, och hon sade sina artigheter så osökt och ledigt, att drottningen blef ganska smickrad och likväl icke det ringaste förlägen. — En annan gång, när enkedrottningen satt vid spelbordet, kom Kristina och tog plats der bredvid, lutade sig förtroligt framåt och började uteslutande betrakta och omigen berömma enkedrottningens vackra händer. Ibland annat yttrade hon: min hitresa från Rom, om den också ej medför några andra fördelar, är redan tillräckligen belönad, emedan jag derigenom fått tillfälle se det, som i sitt slag är det skönaste i hela verlden. Med ett ord: Kristina med alla sina besynnerligheter visste vinna enkedrottningens välvilja; ehuru denna eljest med misshag såg hvarje afsteg från det vanliga umgessättets vanor.

Mot andra var Kristina icke så artig. En gammal pratmakare vid hofvet förföljde och tröttade henne med sina berättelser. Första gången yttrade Kristina blott den anmärkningen, att herr De Nogent måtte hafva ett serdeles godt minne. Men när han ej förstod vinken, utan omigen under länge fortsatt prat talade om något, som han sade kunde inträffa hundra år derefter, svarade Kristina: jag önskar, att också ni, monsieur De Nogent, måtte då stå qvar i samma grågula rock och omtala samma berättelser som nu; ty upprigtigt sagdt,