Sida:Drottning Kristina 2.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

242

ingå äktenskap, Både enkedrottningen och kardinalen arbetade ifrigt mot förbindelsen, såsom ej enlig med statens fördel, men länge fåfängt. Just under dessa förhållanden anlände Kristina till Paris. Hon omfattade med lifligt deltagande de tvänne älskande, satte sig ofta vid deras sida, sökte blifva deras förtrogna och yttrade en gång till konungen: om jag vore i edert ställe skulle ingen hindra mig från att taga till gemål den, jag älskade. Man tror, att detta yttrande, hvilket mycket misshagade både enkedrottningen och kardinalen, bidrog att påskynda Kristinas afresa från Frankrike.

De upprigtiga katolikerna blefvo här som öfver allt missnöjda med Kristinas uppförande. Hon talade med öppet gäckeri om påfliga hofvet och dess andakt. När hon vid resan genom Paris besökte den verldsbekanta Vårfrukyrkan, yttrade hon helt oförmodadt sin åstundan att der begå nattvarden. Hennes ledsagare frågade, hvilken af de talrikt församlade prelaterna hon för tillfället önskade till biktfader. Kristina sade helt likgilltigt: välj sjelf en bland biskoparna, hvilken som häldst. Man valde biskopen af Amiens, och skriftermålet begynte, hvarunder den knäböjande Kristina oupphörligt såg sin biktfader djerft och stinnt i ögonen, till dennes både missnöje och förlägenhet. Derpå följde nattvardsgången, hvilken begicks i sjelfva kyrkan. Kristina föll dervid ingen enda gång på knä, visade intet tecken till andakt, utan pratade med de kringstående under hela gudstjensten. — Redan i Rom hade hon blifvit missnöjd med jesuiterna, som det säges, derföre, att deras general icke gjort henne sin tillbörliga uppvaktning. Troligen förefunnos också andra skäl, och Kristina visade äfven i Frankrike samma fiendtliga tänkesätt. En dag hade nämnde orden låtit sina lärjungar uppföra ett sorgespel för hofvet. Kristina gjorde öppet narr af både stycket, utförandet och af fäderna sjelfva. Dagen derpå kom konungens biktfader, jesuiten Annat, och sökte tillvägabringa en försoning mellan henne och orden. Kristina svarade: jag känner alltförväl jesuiternas magt och skulle derföre till fiende häldre välja någon mägtig furste än deras orden.