till stor del förorsakadt af hans egen personlighet. Han var nämligen känd som en man utan gudsfruktan, utan bestämd öfvertygelse och utan pålitlighet; och hela hans lefnad, full af vinglerier, bär ovedersägliga vittnesbörd om sanningen af dessa beskyllningar. Än var han en trogen tjenare åt Kristinas enväldiga regering; än låg han inne med folkpartiets ledare; än sökte han ställa sig in hos den blifvande regenten, prins Karl Gustaf; allt detta samtidigt och vanligtvis på smygvägar.
Förhållandet mellan honom och Kristina var ombytligt, likasom de sjelfva och deras lynnen. År 1649 om våren yppades något missförstånd, hvilket dock genast bilades, och det så helt och hållet, att Skytte till och med fick i uppdrag att på drottningens vägnar som fadder bevittna en kunglig döpelseakt i Köpenhamn. Hösten samma år var han åter missnöjd, förnämligast öfver grefve Magnus och dess stora inflytande. Tvisten bilades också denna gång, och det var nu, som Skytte fick förläningen af Munsögodsen. Men när grefve Magnus vid midsommarstiden 1650 återvände från Liffland och uppträdde som allrådande gunstling, utbröt den gamla oviljan ånyo och med än större häftighet, så att Skytte drog sig undan och snart gaf anledning till hvarjehanda misstankar. Det blef bekant, att han plägade mycket umgänge med Arnold Messenius, fadren, hvars oroliga och missnöjda tänkesätt voro allmänt kända, och för hvars sällskap Kristina sjelf varnat Skytten. Tillika fortfor denne sednare att söka förbindelse med pfaltsiska huset, hvilket dock å sin sida sorgfälligt undvek hvarje närmare förtrolighet. Kristina ville af sådana orsaker sätta Bengt Skytte på en plats, som lemnade mindre utrymme för politiska stämplingar, och föreslog i sådan afsigt presidentsysslan i Göta hofrätt; samma befattning, hvartill fadren, måhända af samma skäl, varit använd. Bengt Skytte vägrade; men begärde deremot flere gånger, att drottningen måtte skicka honom som sändebud till Persien.[1] När detta afslogs, erhöll
- ↑ De la Gard. Ekebl. Br. T. I. d. 10 Dec. 1650. d. 8 Jan. 1651.
