22
han tillstånd att, för vårdandet af sin sundhet, söka någon Tysklands helsobrunn, hvilken resa han sommaren 1651 anträdde och sedermera, utan drottningens tillstånd,[1] fortsatte ända till Konstantinopel, hvarifrån han icke återkom förr än frampå året 1652.
Under denna tid hade rättegången mot Messenierna förefallit; och den äldste bland dem vid ransakningen uppgifvit flere för Bengt Skytte menliga omständigheter, t. ex. att Messenius af Skytten inhämtat mycket af det, han sedermera omtalat för sonen och denne i nidskriften intagit; — att Bengt Skytte vore mot närvarande regering ganska fiendtlig, och hade med sin illskefulla tunga utfarit i bittra ord om drottningen och grefve Magnus, i synnerhet sedan denne sednare utträngt honom ur den förras ynnest, — att Bengt Skytte hade af sådant skäl önskat regementsförändring, äfven om man för dess genomdrifvande skulle nödgas anställa uppror. »Det behöfs», hade han sagt, »endast mod att begynna leken». Skytte hade satt hela sitt hopp på prins Karl Gustaf, och derföre sökt blåsa denne i harnesk; men när prinsen icke lyssnade till lockelsen, blef Skytte missnöjd och sade: »att Karl Gustaf icke vore »riket värd; emedan han ej ville taga sig detsamma an.» Före utresan hade Skytten sagt, det drottningen ämnade nedlägga styrelsen, och att vid då blifvande regementsförändring torde förefalla mycket buller och uppror, hvadan Skytte ville resa bort för att icke blifva i detsamma inblandad o. s. v.
Några omständigheter gåfvo åt dessa bekännelser mycken vigt. Messenius hade frivilligt och för att lätta samvetet angifvit Skytten; det skedde ej för att minska eget brott, hvilket redan förut var till fullo bekändt; och hela Messenii uppförande ända från andra rättegångsdagen vittnade om sanningskärlek och upprigtig ånger. Till och med
- ↑ Några tro, att han hade drottningens hemliga tillåtelse och derjemnte uppdrag, att vid genomresan underhandla med siebenbürgske fursten Ragotski om det krig, som då mot Polen tillämnades.
