Att dessas innehåll varit för Kristina både ofördelaktigt och obehagligt, så mycket känner man, men ej heller mer. Den trovärdigaste person, som derom samtidigt yttrade sig[1], hördes försäkra, att inga kärleksärender voro i fråga.
Det var under vistandet i Fontainebleau och fram i Oktober månad, som dessa stämplingar började utveckla sig. Kristina misstänkte snart något bedrägeri af Monaldeschi; kanske derföre, att hon kände hans fiendskap mot Sentinelli. Hon började derföre noga bevaka alla hans företag samt uppfånga och bryta de till honom kommande brefven; och blef derunder mer och mer förvissad om öfverstallmästarens förräderi, så väl mot Sentinelli, sin kamrat, hvilken han ville störta, som mot drottningen, sin välgörarinna, om hvilken han lättsinnigt utspridde nedriga beskyllningar. Sluteligen vände hon sig till Passerini, hvarvid denne förrådde hemligheten och framlämnade Monaldeschis utkast till de ifrågavarande brefven. Under hela tiden dolde hon likväl sina misstankar och visade Monaldeschi samma förtroende och välvilja som förut; detta allt för att insöfva honom i säkerhet, tills gilltiga bevis hunnit anskaffas. En dag började hon under låtsadt förtroende tala med honom om de vrängda och ofördelaktiga rykten, som utspriddes angående hennes enskilda lefnad. Monaldeschi, som trodde sig sjelf säker, yttrade: dessa vanställda uppgifter måste dock komma från någon, som står i nära förhållande till eders majestät. Det kan till och med näppeligen komma från någon annan än öfverkammarherren Sentinelli eller från mig. Eders majestäts skarpsinnighet skall snart upptäcka bedragaren, och jag beder, att han sedermera icke må skonas. Drottningen inföll: hvad straff förtjenar då en sådan förrädare? Markisen svarade: eders majestät bör utan barmhertighet genast låta nedstöta honom. Det vore en handling af så mycken rättvisa, att jag skulle sjelf erbjuda mig till dess verkställare, eller ock till dess
- ↑ Courtin.
