Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

264

mötte henne bref från Seved Bååt med underrättelse om, att svenska regeringen ogerna såge hennes ankomst. Äfven genom Lejoncrona, Schlippenbach m. fl. lät rådet för henne framställa sådana sina tankesätt. Kristina svarade höfligt, men med tillkännagifvande, att, som afsigterna voro rena, men resan nödvändig, måste densamma fortsättas. Tillika skref hon till Per Brahe ett smickrande bref, talte om den beständiga och höga aktning, hon för honom hyste; påstod, att han vid konungens död varit Sverges räddare; bad om hans understöd för sina rättmätiga anspråk o. s. v. Derpå reste hon från Hamburg öfver Holstein och Fyen till Köpenhamn och blef derstädes af hofvet inbjuden samt med stora högtidligheter mottagen.

Regeringen i Stockholm råkade genom denna Kristinas envishet i stort bekymmer. Ställningen var nästan densamma, som efter Gustaf Adolfs död; utom landet dels öppna, dels nyss försonta fiender och afundsmän; inom detsamma nöd och fattigdom; på tronen ett fem års barn, och vid dess sida en moder, utan förmåga att leda så stort verk; och derjemnte den obändiga och besynnerliga hertig Adolf Johan, nära nog på samma sätt som fadren Johan Kasimir från förmyndarestyrelsen utstängd; derföre sjelf missnöjd och kring sin person samlande alla andra missnöjda. Om nu härtill komme drottning Kristina med sina djerfva förslag, liggande utom all mensklig beräkning, men understödda af en tilltagsenhet och en talande tunga nästan utan like; så kunde snart nog en förderflig oro blifva inom riket uppväckt. I synnerhet fruktade man, att bondeståndet i sin okunnighet skulle vid riksdagen lätt af ena eller andra partiet förledas[1]. Dessa allmänna farhågor ökades än mera genom varningen från Mazarin, genom Kristinas bref till Per Brahe, hvilket denne i rådet uppvisade, samt genom hennes envishet att oaktadt alla afstyrkanden fortsätta sin onödiga resa; ty frågan om underhållet hade lätt kunnat skriftligen afgöras.

  1. Rådsprot. d. 3 Sept. 1660.