att hon sökt genom smicker och inställsamhet vinna anhängare inom Sverge.
Med dessa hennes personliga syften förenade påfven helt andra, nämligen att genom Kristinas återuppträdande på Sverges tron kunna i samma land återinföra katolska läran, en plan, hvilken Kristina tyckes hafva bifallit. Till hennes följeslagare på resan utsågos fördenskull några för nämnde syfte passande personer, hvilka förseddes med vederbörliga förhållningsbref. Emellertid kom Mazarin under fund med planen. Franska hofvet var vid denna tid uppbragt mot Kristina, för det ej längesedan föröfvade mordet på Monaldeschi, hvarjemnte Frankrikes fördel fordrade den närvarande svenska regeringens upprätthållande. Mazarin lät derföre i tysthet gifva hofvet i Stockholm en vink om dessa hemliga planer, hvilken sålunda i förväg erhållna underrättelse måste nödvändigt stämma sinnena än mera mot den väntade drottningen[1].
Den, som mest fruktade Kristinas ankomst, var Hedvig Eleonora[2]. Hon förutsåg ej blott faror för sin och sin sons magt; utan bäfvade ock för den bjerta motsatsen och blifvande jemnförelsen, då hon i all sin obetydlighet skulle uppträda vid sidan af den lärda och qvicktungade och obarmhertiga Kristina.
En lycka för Sverge var, att, ehuru Kristina och Adolf Johan båda hyste planer mot den då varande regeringen, voro de likväl sins emellan oeniga. Adolf Johan närmade sig väl till Kristina; men denna sednare tyckte hans anspråk på delaktighet i styrelsen stå hennes egna i vägen[3]. Hon motarbetade honom derföre, och berömde högligen Per Brahe, som tillintetgjort hertigens planer.
I Juli månad 1660 afreste Kristina från Rom och tog likasom förut vägen öfver Nürnberg till Hamburg. Här
