266
försäkringarna om dan utmärkta högaktnig, som jag hyser för fäderneslandets ärorika befriare o. s. v. Man tror, att Kristina gaf Per Brahe denna högtravande benämning, antingen derföre, att han vid Genevad slagit ett parti danskar; eller derföre, att han genomdrifvit Adolf Johans utestängande från förmyndareregeringen.
Kristina fortsatte sålunda resan uppåt Sverge. Lorents von der Linde skulle hafva mött henne i Hamburg; men hann ej längre än till Halmstad, innan hon anträffades. Han var ej rätta mannen för sitt kraftfordrande uppdrag. Icke ens sjelf, utan genom en annan, sökte han i godo förmå drottningen återvända. När hon deröfver visade missnöje, och till och med började gråta af harm[1], tordes han ej fullgöra andra delen af nämnde sitt uppdrag, utan tillät henne fortsätta resan. Jag vet, skref han, huru illa en våldsam åtgerd skulle uttydas, samt huru mycket regeringen undviker allt, som kan stöta drottningen. Om man fortfarande vill visa henne tillbaka, så kan det ske genom förnyad befallning, som möter oss i Nyköping eller annorstädes. Åtföljd af honom, skyndade emellertid Kristina sin färd så mycket möjligt och likasom motståndarne till trots. Linde iakttog härunder åtskilliga tillfällen att framställa regeringens önskan och sitt eget vänskapliga råd; men förgäfves. Kristina blef uppbragt och påskyndade färden än ifrigare. Linde ställde så till, att de uppbådade kungshästarne gång efter annan kommo för sent; afsigten var att fördröja resan och gifva regeringen tid att fatta och tillkännagifva ett nytt beslut. Kristina märkte konstgreppet och hotade att med gästgifvareskjuts hasta före till Stockholm, och nu gick det så fort, att Linde knappt kunde följa med. På en enda Septemberdag for hon från Råby till Linköping, d. v. säga 13 mil, hvilket med den tidens dåliga vägar ansågs vara en ovanligt skyndsam färd[2].
