Det var en egen anblick att se Kristina i Lindes sällskap med sådan brådska och ifver truga sig tillbaka in i Sverge. Man erinrar sig dervid ovillkorligen, huru hon sex år förut i samma sällskap och med samma brådskande otålighet trugade sig derifrån.
Regeringen, underrättad om hennes framfart, sände två andra herrar att möta henne i Norrköping och öfvertala henne att stanna i denna till hennes underhållsländer hörande stad. Men de mötte henne redan i Nyköping, så hade hon påskyndat sin färd. Regeringen blef genom denna djerfva tilltagsenhet bragt ur fattningen och hade ej beslusamhet nog att verkställa sin föresats. Under svepskälet, att det nu mera vore för sent att visa henne tillbaka, beslöt man göra med god min, hvad man ej hade mod att vägra. Boningsrum ordnades både i torstensonska huset och på slottet, der man valde konungens egna gemak. För att sätta allt i ordning behöfdes tid. Kristina, som fått sin vilja fram, gaf nu mera gerna anstånd och uttänjde resan mellan Pilkrog och Stockholm till tre hela dagar. Den andra Oktober i skymningen höll hon sitt intåg, mottagen med konungsliga hedersbetygelser, och ett skjutande så häftigt, att jorden darrade och fönster splittrades. Hon valde till boning slottsrummen och visade sig mot alla serdeles nådig och nedlåtande.
Kristinas syften voro, som sagdt är, två: det ena bekräftelsen på sitt årsunderhåll; det andra bevakandet af sin förmenta rätt till kronan. Denna sednare punkt vågade hon likväl icke vidröra, innan den förra blifvit beviljad. Angående denna inlade hon redan dagen efter sin ankomst en skrifvelse, hvari begärdes, att ständerna måtte bekräfta det åt henne i Uppsala anslagna årsunderhållet, oaktadt hon sedan den tiden öfvergått till katolska läran. Efteråt lästes följande tillägg. Jag anhåller om snart svar för att sedermera få underhandla om mina enskilda angelägenheter. Detta skulle vara ett förbehåll att få framkomma med den andra punkten.
Men genast efter sin ankomst hade Kristina med
