för Kristinas förfäders skull; men icke till följe af öfverenskommelsen i Uppsala 1654, hvars kraft hon genom sitt affall tillintetgjort. Det var biskopen i Åbo, Johannes Terserus, mannen från 1650 års riksdag, som, understödd af biskop Laurelius, också denna gång ledde ståndet, och som mot Kristina visade mesta strängheten. Presternas betänkande blef gilladt af de öfriga stånden och i synnerhet af rådet och regeringen, hvilka mer än de andra voro mot Kristina uppbragta. I synnerhet och framför alla andra utmärkte sig Per Brahe såsom Kristinas allvarsammaste motståndare och vid sistnämnde tillfälle tackade han presterskapet offentligen för dettas just under striden mot drottningen visade nitälskan om renlärigheten i landet [1]. Samma dag gingo åtskilliga af biskoparna och de äldre bland presterna upp till Kristina i afsigt att föreställa henne vådan och olagligheten af den offentliga katolska gudstjensten, samt i godo förmå henne till dess inställande. Den åttiosjuåriga erkebiskop Lenæus förde ordet och det med så mycken skärpa, att tårarna brusto drottningen ur ögonen, vare sig af rörelse eller harm. Ordvexlingen blef ganska liflig. En gång sade Lenæus: vi känna nogsamt påfvens knep; han går med all flit efter våra själar. Kristina svarade: i gode herrar! Jag känner påfven bättre än ni. Han skulle ej gifva fyra daler för alla edra själar tillhopa. Samtalet aflopp fruktlöst.
Det var också kanhända under detta samtal, som Kristinas fordna hofpredikant, Emporagrius, frågade om orsaken till hennes affall från lutherska läran? Kristina svarade: det var edra långa och tråkiga predikningar, som gjorde mig ledsen dervid.
Efter några dagar hölls ett nytt möte mellan samma personer och om samma ämnen. Drottningen sökte dervid med allehanda skäl försvara sina påståenden; men mötte så allvarsamt motstånd, att hon slutligen gaf vika, lofvande afskaffa sin offentliga gudstjenst och lemna all
- ↑ Rådsprot. d. 4 och 26 Sept. 1664 m. fl.
