268
Mariabilder och brinnande vaxljus låtit pryda och till katolskt kapell inreda ett af de till hennes begagnande upplåtna kungliga rummen, i hvilket hon äfven lät hvarje dag hålla messa för öppna dörrar och under stort tillopp af nyfikna personer; alltsammans till ej ringa harm för de samlade riksdagspresterna och för svenskarna i allmänhet.
När Kristinas ofvannämnde skrifvelse blef för ständerna uppläst, ville adel och borgare densamma genast bifalla: bönderna sköto målet från sig, såsom öfverstigande kretsen för deras omdöme, men presterna begärde och fingo betänketid. Andra, tredje och fjerde dagen fordrade drottningen allt ifrigare och ifrigare deras utlåtande. Slutligen svarades: att, när drottningen haft fyra till fem års tid att sammansätta skriften, kunde hon väl unna presterna fyra till fem dagar att densamma öfverväga. Allmänhetens ovilja ökades emellertid så väl af Kristinas fortfarande katolska gudstjenst, såsom ock af svenska presterna, hvilka i sina predikningar ofta och med bitterhet vidrörde denna punkt. Så t. ex. hände en gång, att presten, förmodeligen var det i Uppsala, efter predikans slut började utfara mot drottning Kristina, hennes omvändelse, inresa till Sverge och katolska gudstjenst. Jag har, sade han, sökt varna henne både mundteligen och skrifteligen; dock fåfängt och vill nu ej längre kasta perlor för svin. Domprosten Stigzelius, som var i kyrkan, skickade upp och tillrättavisade predikanten; men denne svarade högljudt: jag talar efter andans ingifvelse; och man måste mer lyda Gud än menniskor, hvarpå han fortsatte i samma anda. Då framträdde den andra presten för altaret och började messa, hvarvid församlingen uppstod och ifraren på predikstolen blef tvungen att tystna.
Den åttonde Oktober aflemnades ändtligen presteståndets betänkande. Det innehöll, att man visserligen borde bekräfta anslaget; dock med flere villkor till inskränkandet af drottningens magt och med de tillägg, att beviljandet skedde denna gången af ständernas godhet och
