ständerna åtminstone skola dock behålla min skrifvelse. Men i detsamma framträdde en af hvarje stånd och lade på bordet sitt exemplar deraf. Kristina märkte det ej, förrän den sista i ordningen, en lång och groflemmad bonde, framsteg till bordet. Då blef hon ganska förifrad. I hafven, yttrade hon, en gång högtidligen mottagit min förklaring, hvarföre den också blifver i sin fulla kraft gällande. Om i ogillen, så skola dock Gud och hela verlden densamma gilla; och jag, som henne inlemnat, skall äfven finna medel att göra henne gällande. De la Gardie svarade: sedan eders majestät frikallat oss från vår ed, äre vi icke förpligtade till någon lydnad mot eders majestät, utan blott mot vår nuvarande konung. Kristina inföll: jag förstår eder pligt bättre än i alla tillhopa. De la Gardie genmälte: derpå kunde nog finnas svar; men vi hafva kommit för att återlemna skrifvelsen, icke för att tvista derom; hvarefter de alla bugade sig och gingo bort. Förbittringen och oron var ganska häftig, och regeringen ansåg försigtigheten fordra att sätta stark vakt vid både drottning Kristinas och den unge konungens rum, och man förböd riksdagsmännerna resa hem, innan denna kinkiga sak blifvit afgjord. Äfven Kristina var ytterligt uppbragt. Jag vill, sade hon, häldre låta slita mig i tusen stycken, än afstå från mina rättmätiga anspråk[1]. Dagen derpå skickades två riksråd för att öfvertala henne till återkallande af insagan. Hon vägrade envist och med oförminskad förbittring.
Regeringen och ständerna, å sin sida än mer uppretade öfver Kristinas orimliga påstående och ohjelpliga envishet, fattade det enhälliga beslut, att genom kraftiga åtgerder tillbakavisa en så djerf tilltagsenhet. Man förböd att göra henne besök, och rådet och ständerna uppsatte i ämnet tvänne skrifvelser. Den första var i deras namn och innehöll en kraftig samt vidlyftig
- ↑ S. st. d. 17 Nov. 1660
