292
bör jemnväl besinna, huru i alla stater och regeringar motståndsmän och orostiftare finnas. Gamle kong Gösta och hennes egen fader, ehuru båda stora konungar, hade dock svåra missnöjen och uppror att bekämpa. Vi kunna ej hoppas bättre. Om nu de oroliga lockade henne att låna namn och anseende åt deras företag, så torde deraf lätt uppstå en villervalla, som sent, svårligen och måhända ej utan blodsutgjutelse kunde dämpas. Det är derföre för vår konung och för vårt fädernesland bäst, att hon stannar derute. Rikskansleren De la Gardie instämde häri och anförde, huru konung Karl Gustaf talat om att sätta Kristina inom fyra murar, om hon under hans tid återkommit till Sverge. Enkedrottningen, Bengt Oxenstierna, Biörenklou, Sten Bielke, Seved Bååt och Nils Brahe m. fl. delade samma åsigt. De flesta fruktade oroliga och obehagliga uppträden. Jag befarar, sade Sten Bielke, att innan hon varit ett halft år i riket, förlöper hon sig, och vi råka med henne i allvarsamma tvister. — Jag vill taga på min ed, att så sker, tillade Seved Bååt, förra generalguvernören öfver hennes underhållsländer.
Johan Gyllenstierna försvarade andra meningen, nämligen, att man ej kunde landsförvisa henne på blotta misstankar och möjligheter. Om hon gjort eller gjorde något brottsligt, skulle man derföre och då gripa henne lagligen an; men till dess borde hon åtnjuta de begärda och billiga friheterna. Hans mening understöddes i mer eller mindre grad af bröderna Kurck och af några flere, men vid anställd omröstning segrade Per Brahe.
Rådets fiender uppgifva dessutom en serskild och personlig orsak till både det ena och andra partiets åsigter. Kristina skulle nämligen hafva tvärt emot löfte tagit från Seved Bååt och gifvit åt Gustaf Kurck det indrägtiga generalguvernörskapet öfver underhållsländerna; och tillika inom de samma hafva från allehanda ämbetsbefattningar afsatt flere slägtingar till de mägtigare inom rådet.
Kristinas försök att intränga i Sverge syntes i många hänseenden betänkligt; förnedrande för henne om det
