Sida:Drottning Kristina 2.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
293

afsloges, vådligt för riket oro det bifölles. Man hade i detta sednare fall att befara obehagliga uppträden; å Kristinas sida obetänksamhet, förhetsningar, öfverdåd, kanske upprorsförsök; å rådets, allvarligt motstånd och allvarlig bestraffning, dels af pligt att skydda Sverges lugn, dels af begär att tillfredsställa egen ovilja. Slutet kunde lätt blifva underhållets förlust och kanske Kristinas eget instängande inom fyra murar, såsom Karl Gustaf hotat. Förslag om något dylikt blef till och med under dessa öfverläggningar uttaladt. Per Brahe yttrade, att man borde taga och sätta Kristina på Öland och derpå öfver henne och öfver ön tillförordna en oförfärad och pålitlig man. De la Gardie tycktes luta till samma åsigt; men anmärkte, att en sådan behandling liknade ett fängelse. Per Brahe vidblef dock sin mening, och tillade, att det vore oförsvarligt, om rådet tilläte henne att längre fara som ett gäckspel kring verlden [1]. Med sådana tänkesätt motsåg man i Sverge Kristinas ankomst.

Näst drottningen var detta för ingen så betänkligt som för Azolini, hvilken nyss förut, blifvit utnämnd till hennes arfvinge. Han insåg ganska väl den hotande faran, och trodde sig böra för densamma varna. Detta blef illa taget, Ni har orätt, svarade Kristina, då ni grälar öfver min tillämnade resa till Sverge. Allt, hvad jag om detta land har sagt, är sannt; och jag säger eder omigen, att sinnesstämningen derstädes är för mig så gynnande som möjligt; ty alla befallande hata och frukta mig; men alla lydande älska mig, min ära och min lycka. Tiden skall lära eder sanningen häraf. Jag för min person ämnar ej mer tvista härom, utan ni kan gerna fästa er vid de underrättelser, som ni erhåller från andra, hvilka ni tror mer än mig. Detta oaktadt tillstår jag dock, att den tillämnade resan medför någon fara; men jag försäkrar eder, att ingen kärlek till lifvet kan hindra mig från att vid närvarande tillfälle detsamma våga. Jag vill för dess bibehållande

  1. Rådsprot. d. 27 Juli 1668.