298
och den helige fadrens böner måhända beveka mig till äktenskap. För att göra detta så mycket troligare, kan ni söka inbilla dem, att jag är yngre än i verkligheten; hvilket dock torde blifva svårt, emedan de troligtvis känna mitt födelseår. Detta yttrande läses i hennes formeliga förhållningsbref för Hacki. Några veckor efteråt skref hon. Om jag icke på annat villkor kan lyckas, så må ni gifva dem förhoppning om mitt blifvande äktenskap, och jag skall sjelf säga dem, att jag ämnar gifta mig. Men eder säger jag, dock i största förtroende: jag gifter mig aldrig. Någon nämnde, att polska republiken ville bestämma valet af hennes blifvande man. Detta gick för långt. Kristina svarade: att icke gifta mig utan undersåtares bifall vore drägligt; men att taga emot den man, som de åt mig utvalt, det är en sak, som jag aldrig kan lofva, aldrig kan göra. Häldre skulle jag skjuta ifrån mig polska kronan, äfven om hon vore mig erbuden. Men detta sednard kom aldrig i fråga. Ingen tänkte på att välja Kristina till drottning. Såväl Hacki som påfliga nuntien tyckas till och med hafva ansett sitt uppdrag för både orimligt och löjligt och skött det derefter, åtminstone den sednare.
De olika partierna kunde emellertid icke på länge komma öfverens, och riket hotades af inbördes krig. Fruktan för ett sådant alstrade sluteligen i tänkesätten en hastig och märkvärdig förändring. Man behöll de främmande furstarnes guld, men förkastade deras personer och valde enhälligt woiwoden Wisniowieczky till konung. Kristina tog saken lugnt och yttrade, det hon förutsett denna utgång. Hon lät till och med Hacki som sitt ombud, lyckönska den nye konungen och öfvervara hans kröning. Men tillika efterfrågade hon hans födelse-dag och ort, för att med stjerntyderiets tillhjelp utforska hans blifvande öden.
Det misslyckade försöket lärer dock efterlemnat något agg mot polackarna. Fyra år derefter afled Johan Kasimir i Frankrike, der han efter afsägelsen valt sin boning. Vid underrättelsen om hans frånfälle yttrade
