Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

308

honom högsta inseendet öfver sina penningeangelägenheter. Denna befattning var ganska kinkig, med afseende så väl på Kristinas lynne, som på den verkliga brist, hvilken uppstod under Karlarnes den tiondes och elftes krig, då penningarne från Sverge inflöto mindre regelbundet. Azolini lyckades dock öfver förmodan. Han hade stor förmåga att leda Kristina, och det så, att hon icke märkte förhållandet. När ej detta lyckades, samtyckte han med god min till drottningens infall, men sökte på annat sätt hindra deras förderfliga följder. Han såg till exempel, huru hon bortslösade stora summor genom guldmakeriet, och huru hon dervid blef på det skändligaste sätt plundrad och bedragen. Att med skäl afråda var fåfängt; han förde alltså till henne en annan guldmakare, hvilken dock förut måst lofva att tillfredsställa hennes vurm; men på ett för kassan mindre kännbart sätt. Denna gången misslyckades dock Azolini; emedan den antagna guldmakaren, likasom hans företrädare, var en bedragare, och slutade med att narra både drottningen och kardinalen. Kristina fattade emellertid för Azolini så mycken välvilja, att hon i Juni 1667 utnämnde honom till sin arftagare, dertill måhända också ledd af ovilja mot Sverge; ty det skedde några dagar sedan hon blifvit ifrån nämnde land tillbakavisad på det förödmjukande sätt, vi förut omtalat. För Azolini ökades från detta ögonblick lusten att hejda Kristinas slöserier; men tillika faran, att derigenom ådraga sig misstanken för egennytta. Den sluge mannen styrde med försigtighet mellan dessa klippor och lyckades icke blott bibehålla utan äfven öka Kristinas välvilja. Han är, sade hon, qvick som en djefvul, god som en engel och högsinnad som en Alexander. Hon yttrade vid något tillfälle, att det lefde blott tre män, för hvilka hon hyste någon serdeles aktning; och dessa voro, Condé för dess mod, kardinal De Retz för dess snille och kardinal Azolini för dess artighet. En annan gång talade hon med mycket beröm om Axel Oxenstierna, och tillade slutligen: ehuru jag känt de flesta utmärkta personer i Europa, har jag