likväl funnit blott en, som öfverträffat den store rikskansleren. Denne ende skulle vara kardinal Azolini.
DEL MONTE.
Horace de Bourbon, markis Del Monte, var af en gammal italiensk slägt, som påstod sig härstamma från den ryktbara bourbonska ätten i Frankrike och således vara i förvandtskap med regerande fransyska konungahuset. Italienska grenen hade nedsjunkit till mindre anseende och förmögenhet. Dess markisat, Monte, var beläget i apenniniska bergen och ofta ett tillhåll för röfvare. Man sade, att den förnäma men fattiga slägten lemnade dem sitt beskydd mot andel i deras rof.
En hög och vacker växt, bredt ansigte och stor mun, örnnäsa mellan tvänne djupt liggande ögon, ljus hy och ljusbruna hår, starka lemmar, inböjda fötter samt en rask men osäker gång; så beskrifves det yttre af den man, som under tjugu års tid hade närmaste inseendet öfver Kristinas hof. Alla författare teckna honom som en fin frossare, vällustig ända till utsväfning, grym under ytan af vänlighet, egennyttig och på samma gång slösare samt falsk spelare; men dertill med djerfhet och slughet att dölja eller förneka dessa sina laster. Det säges, att han för något brott blifvit förvisad påfliga staterna, då han år 1666 träffade drottning Kristina i Trident och antogs i hennes tjenst. Han medföljde på den misslyckade resan till Sverge och Hamburg, i hvilken sednare stad han aflade ett bland sina första prof. Det var nämligen han, som styrkte Kristina i hennes föresats att oaktadt allt afrådande tillställa det förut omtalta och olyckligt aflöpande fyrverkeriet. Del Montes enda syfte dervid skall hafva varit, att som ordnare af högtidligheten kunna medelst falska räkningar deröfver späcka sin pung. Förut omtalade smygförfattare, de enda, som lemna någon närmare beskrifning om Kristina och hennes hof under de sista tjugu åren, anföra mot Del Monte
