312
flegma passa icke tillsammans. Jag har afskickat er för att påskynda de långsamma svenskarne; men ni lägger i dess ställe eder tröghet till deras. Sådant är icke att ställa sig in hos mig. Några veckor derefter tillade hon: jag är till yttersta grad förvånad öfver eder odrägliga långsamhet och rent förtviflad öfver slarfvet och trögheten i edra bref. Om ni tror er ha att göra med konung Johan Kasimir, så bedrar ni er mycket, ty jag är icke af samma ull som han. För att behaga mig måste ni skrifva och handla med mera liflighet. Längre fram kom ett bref, hvari lästes följande rader. Ni skulle dö af blygsel, om ni vore i stånd att bedöma edra bref; men jag finner tydligt, att ni duger till ingenting, icke ens att inse och förbättra edra fel. Ni litar måhända derpå, att jag erkänt eder som slägtinge på venstra sidan. Usling! Ni bedrager eder mycket! Vet, att konungar hafva intet blod, och att jag aktar mitt så föga, att jag låter det strömma bort, så snart jag finner det förskämdt. Ni är icke son af konung Uladislaus, utan visserligen af Johan Kasimir; åtminstone är ni ett lika stort nöt som han. Farväl! Wasanau tålde och ursäktade sig. Kristina å sin sida blidkades och bibehöll i sin tjenst den så djupt förnedrade mannen.
Vid återkomsten till Rom sägas nya uppträden hafva förefallit, hvarvid Kristina så förhetsat sig, att hon med en käpp slog Wasanau i hufvudet, och Azolini måste ställa saken till rätta. Kristina blidkades och behöll Wasanau qvar. Wasanau tog emot och stannade qvar.
I så obehagliga förhållanden lefde nu tillsammans sista ättlingarna af det både i Polen och Sverge utdöende Wasahuset. Än mera märkvärdigt var att se den store Gustaf Wasas, den odödlige svenska reformatorns och protestantens afkomlingar, som katoliker tillbringa sina sista dagar i påfvens hufvudstad och i hans nådebröd.
I sitt testamente anslog Kristina åt grefve Wasanau ett årsunderhäll af 500 ecus. Detta har antingen icke utfallit eller ock varit otillräckligt; ty Wasanau befann sig efter drottningens död i förlägenhet, till och