Sida:Drottning Kristina 2.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
311

derstädes nedsatt sig. Denne upptog ynglingen med godhet och ämnade till och med formligen erkänna honom som brorson. Sådant hindrades dock genom afundsmäns stämplingar samt Johan Kasimirs vankelmod och snart påföljande död. I testamentet utnämndes en pfaltsisk furstinna till arftagerska och Wasanau blef förbigången. Kristina, den enda, som kunnat vid detta tillfälle understödja honom, gjorde sjelf anspråk på Johan Kasimirs qvarlåtenskap, ehuru förgäfves. Wasanau vände sig emellertid till henne, det enda stöd, honom återstod. Han blef mottagen med välvilja och anställd som kapten öfver hennes lifvakt. Azolini och Del Monte sågo dock ogerna en sådan person fästad i hennes grannskap. De befarade, att han i egenskap af slägtinge skulle med dem dela hennes ynnest och frikostighet, och måhända blifva hennes enda arfvinge. Farhågan ökades än mer, när efter någon tid det uppstod en kärleksförbindelse mellan honom och Oktavia Giustiniani. Man talte till och med om äktenskap, och det var mer än troligt, att Kristinas slägtinge och hennes förtrogna kammarfröken förenade skulle uteslutande vinna och begagna hennes välvilja och gifmildhet. För att sådant hindra, spunnos åtskilliga ränker, och sluteligen lyckades det att bortgifta Oktavia med en fattig neapolitansk adelsman, hvarvid dock Azolini måste ur egen kassa lemna 10,000 riksdaler som hemgift. För att aflägsna också den andra faran, ställde man så till, att Kristina skickade grefve Wasanau till Hamburg och Sverge, för att der ordna hennes enskilda angelägenheter. Det säges, att han under denna resa upptäckt och framdragit en hop försnillningar och underslef, hvilka flere Kristinas förvaltare så högre som lägre sig tillåtit. Juden Texeira skall då af fruktan för dylika efterräkningar hafva med Azolini och Del Monte förenat sig om Wasanaus störtande. Huru det tillgått vet man icke; men Kristina blef inom kort mot den olycklige grefven ganska uppbragt. Jag är, skref hon, icke nöjd med edra bref, hvilka äro alltför torra. Öfver eder långsamhet är jag så förargad, att jag icke kan omtala det. Min eld och eder