Sida:Drottning Kristina 2.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

316

skedde det vid glaset; men ehuru han sjelf tog rundeligen till det bästa, hände dock aldrig, hvarken att han yppade sina egna hemligheter, ej heller att han glömde, hvad andra yppat. Det säges, att franska ministern, som kände Clairets förmåga i denna väg, förböd sitt folk någonsin ingå i samtal med en sådan frestare. Det säges äfven, att Clairet var den ende, som kände rätta orsaken till och alla omständigheterna vid Monaldeschis död; men han teg som grafven. För öfrigt var han en glad och lefnadslustig man, som föga sörjde för morgondagen. Han qvarblef i Kristinas tjenst till sitt sjuttiondesjunde år, d. v. s. till sin död. I efterlemnadt testamente utnämnde han drottningen till sin enda arfvinge; men snart befanns, att hela qvarlåtenskapen utgjordes af skulder. Kristina fick betala både dem och hans begrafning.




TRETTIONDENIONDE KAPITLET.
KRISTINAS SEDNARE FÖRHÅLLANDEN TILL SVERGE.

Mellan Sverge och Kristina föreföllo många och obehagliga slitningar, och det nästan oupphörligt ända till drottningens död. Anledningar gåfvos å ömse sidor. Under krigsårens nöd blefvo Sverges förbindelser till Kristina icke vederbörligen uppfyllda, och hon försattes derigenom mången gång i verklig förlägenhet. Å hennes sida deremot voro anspråken ofta så orimliga och för Sverge så skadliga, att de oundgängligen skulle väcka harm och missnöje. Åtskilliga försök till sammanjemkning blefvo gjorda, men förgäfves.