År 1672 skickades Del Monte till Sverge med uppdrag att ordna Kristinas angelägenheter. För att gifva mera eftertryck åt underhandlingen, beslöt hon sjelf resa efter, hvilket likväl icke gick i verkställighet. Del Monte tyckes icke hafva uträttat någonting hufvudsakligt.
Genom underhafvandes bedrägerier fick Kristina alltför liten inkomst af de länder, som voro åt henne anvisade. Redan år 1668 föreslog hon derföre, att åt Sverge afstå Ösel, Gottland och pommerska taffelgodsen mot hela hertigdömet Bremen[1], under full suveränitet för drottningen och med förbindelse af alla europeiska stater att lemna detta sednare land beständig neutralitet. Förslaget misslyckades den gången, men återtogs 1681. Då varande kanslipresidenten Bengt Oxenstierna visade benägenhet för saken, måhända i afsigt att befrias från den obehagliga och oupphörliga intrasslingen med Kristinas enskilda angelägenheter och ämbetsmän. Likväl kunde Sverge icke bevilja suveräniteten; de andra staterna ej heller neutraliteten. Kristina ville ej afstå från någondera, hvarföre underhandlingen fördröjdes och slutligen upphörde utan någon påföljd.
När Karl den elftes förmyndare voro i begrepp att genom förbund med Frankrike inveckla Sverge i krig mot flere europeiska stater, blef Kristina ganska orolig; ty hon mindes, huru under Karl den tiondes fejder hennes underhållsländer blifvit härjade och hennes inkomster förminskade. Hon sökte genom varningar och råd afvända stormen, dock förgäfves. I slutet af 1674 utbrast kriget och medtog Sverges tillgångar, hvarförutan de pommerska taffelgodsen blefvo innan kort af brandenburgska troppar förhärjade. Kristina begärde skyddsbref och neutralitet; men ingendera aktades. Hennes inkomster uteblefvo till större delen, och hon nödgades underkasta sig många inskränkningar. Hon klagade bittert öfver Brandenburgs rofgirighet och öfver Sverges oförstånd. Sluteligen år 1675 vände hon sig i vredesmod
- ↑ Andra säga, mot gods i Bremen.
