Sida:Drottning Kristina 2.djvu/324

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

320

har då fått sitt motstycke i tyskarnas dumhet att utan nödtvång återlemna dem. Till slut skall ni ändå sanna min spådom, att Frankrike gör för Sverge ingenting, och att detta sednare blir straffadt för sin otacksamhet mot mig. Men oaktadt denna otacksamhet skulle jag för dess räddning gerna uppoffra en god del af mitt blod; o. s. v. Freden blef emellertid afslutad, och Sverge fick behålla största delen af sina besittningar. Kristina skrufvade nu på förslaget. Hon begärde hertigdömet Bremen samt Karl den elftes eget arfland, pfaltsgrefskapet Zweibrücken; det förra med suveränitet, det sednare med rättighet att försäljas. Förslaget blef ej antaget.

Sedan Karl den elfte år 1680 ökat sin magt och begynt ordna Sverges penningeangelägenheter, erhöll Kristina sitt underhåll vida mer regelbundet och fullständigt, än förut. Hon började derföre utvidga sin hofhållning samt visa tillfredsställelse med sitt fädernesland och med dess regering. Emellertid gjorde hon flere anspråk på ersättning för lidna förluster och framlemnade vid olika tillfällen räkningar på sin fordran hos svenska staten, ena gången stigande till 3,200,000 riksdalar, andra gången till 900,000 venetianska dukater. Vi hafva icke haft tid eller tillfälle att nogare granska, i hvad mån dessa anspråk varit grundade. Troligen fanns öfverdrift deri, och den icke ringa. Svenska regeringen, serdeles efter 1680, sökte emellertid godtgöra Kristinas förluster, dels genom kontanta penningesummor, dels genom inkomster utöfver anslaget, dels genom beviljandet af trenne nådår, d. v. s. att efter Kristinas död skulle tre års inkomst af underhållsländerna tillfalla hennes sterbhus. Granskningen af fordringarna blef af Karl den elfte anförtrodd åt sex kongliga råd, bland hvilka voro de i reduktionen öfvade räkenmästarne Wrede och Gyllenborg, hvilka också här gjorde betydliga afkortningar[1].




  1. Riksark. Oordnade handlingar. B. Oxenstiernas, J. G. Stenbocks, Wredes, Lindschiölds, Gyldenstolpes och Gyllenborgs betänkanden öfver Kristinas fordringar, afgifvet den 8 Juni 1689.