324
en oangripelig fristad i de främmande sändebudens boningar ooh omgifning. Missbruket utsträcktes småningom ända derhän, att nämnde frihet skulle omfatta icke blott det hus, utan äfven det qvarter, ja till och med den gata, hvarest det främmande sändebudet bodde, och icke blott dess betjening, utan alla, som vistades inom nämnde område. Flere bland påfvarna hade sökt afskaffa en så skadlig vana, men förgäfves. År 1676 blef kardinal Odescalchi påfve under namn af Innocentius den elfte. Om sättet för hans uppkomst berättas allehanda, man vet ej tillvisso med hvad skäl; men som kardinal och än mer som påfve utmärkte han sig för tarflighet, rättskaffenhet, välgörande, allvar, ett brinnande och ihärdigt nit att afskaffa många missbruk så väl inom katolska församlingen som i sjelfva Rom; och han var en bland de mest rättsinniga och verksamma män, som beklädt påfliga stolen. Snart angrep han qvartersfriheten och det med framgång, ehuru under många motsägelser. De flesta hof, deribland till och med det spanska och österrikiska, afstodo likväl ifrån nämnde rättighet; det sista dock med uttryckligt villkor, att Frakrike skulle följa exemplet.
Från första ankomsten till Rom hade Kristina tillvällat sig samma qvartersfrihet som de öfriga främmande magterna, och man klagade, att just hos henne föreföllo de mesta och gröfsta missbruken, och det ju längre desto värre. Man påstod, att hennes tjenare, och i synnerhet Del Monte, för mutor lemnade qvartersfrihetens beskydd åt en mängd sedelösa qvinnor, bedragare, tjufvar, våldsverkare m. fl., hvilka fruktade lagens näpst. I den mån, de andra magternas frihet upphörde, strömmade dylika personer till Kristinas qvarter, Longara, så att detta öfverfylldes af en dylik befolkning.
Genom åtskilliga under hand skickade ombud lyckades det slutligen för påfven att öfvertala Kristina till inskränkande af hennes ifrågavarande qvartersfrihet. Hon lemnade sitt bifall medelst följande skrifvelse. För att understödja eders helighets rättvisa åstundan att afskaffa
