Sida:Drottning Kristina 2.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29

dock blott i allmänhet och utan att nämna någon viss person. Om, sade hon, prins Karl Gustaf skulle aflida utan arftagare, så är det fara värdt, att riket, oaktadt vår försigtighet, kan råka i samma villervalla, som vi genom hans utväljande velat förekomma. Man bör alltså i förväg bestämma hans blifvande efterträdare. Rådet tackade för hennes omtanka; men ville ej antaga förslaget. De voro fullkomligt nöjda med den redan bestämda tronföljaren och hoppades, att Gud skulle välsigna hans blifvande äktenskap med lifsfrukt. Man borde ej heller sträcka sin omsorg för morgondagen allt för långt; och om för öfrigt den nämnda åtgerden funnes i framtiden behöflig, så borde den öfverlemnas åt prinsens då blifvande behandling. Att nu påtruga honom en i förväg bestämd efterträdare, en slags medregent, vore för prinsen obehagligt och kunde lätteligen störta riket i vådor och olyckor, vida större än dem, man ville förekomma. Enskildt vände sig flere bland herrarna rakt till Tott sjelf och förebrådde honom hans ärelystnad och hans förmätenhet att låna sig till ett så orimligt och skadligt förslag. Saken kom ej vidare i fråga.

När Kristina icke förmådde genomdrifva ofvannämnde sin plan, ville hon som skadeersättning åt gunstlingen upphöja denne till hertiglig värdighet och således högt öfver de andra undersåtrarna. Dock äfven härvid fruktade hon samma motstånd. För att derföre vinna på sin sida de mägtigaste herrarna och kunna med deras tillhjelp genomdrifva saken, beslöt hon erbjuda samma värdighet äfven åt Axel Oxenstierna och Per Brahe samt deras efterkommande. Hon tillkallade derföre nämnde herrar, begynte omtala deras stora förtjenster om fäderneslandet och yttrade, att hon till belöning ämnade upphöja dem i hertigligt stånd. Axel Oxenstierna tog ordet och tackade för den utmärkta heder, hon ville visa honom och hans hus genom tilldelandet af ett så högt och lysande stånd. Han måste dock detsamma sig undanbedja, emedan dylika upphöjelser vore staten till allt för stor tunga. Han ansåge sig till och med icke kunna gifva bättre råd än att