28
åt Klas Tott och aflägsnade sig derpå genast; men yttrade vid bortgåendet missnöje öfver denna försoning och tillade, att Tott skulle en annan gång och på annat sätt stå honom till svars. Hotelsen gick likväl icke i verkställighet; ty kort derefter blefvo de genom Karl Gustaf fullkomligt förlikta.
Jemnte denna stridslystnad hade Klas Tott det felet att älska höga spel, och den olyckan att dervid ofta förlora. På en enda afton tappade han tvåtusen fyrahundrade dukater.[1]
Oaktadt detta lefnadssätt steg Klas Tott mer och mer i ynnest. Under vistandet på Jakobsdal året 1653 var han den enda svensken, som egde tillträde till drottningens förtroligare sällskapskrets. Hans inflytande var till och med så stort, att äfven gunstlingen Pimentelli trodde försigtigheten fordra, att en så farlig medtäflare aflägsnades; hvarföre han också intalade Kristina, att Tott borde resa till Nederländerna, för att der fullkomna sig i krigsvetenskapen. Det var endast med möda, som denne sednare kunde svänga sig ifrån förslaget,
När Kristinas afsägelse nalkades, fick hon det infallet, att Klas Tott borde af henne och i förväg utnämnas till tronföljare för den händelse, att prins Karl Gustaf doge utan arfvingar. Hon uppgaf som skäl för åtgerden rikets behof af stadgad tronföljd; som skäl för personen grefve Totts slägtskap med konungahuset. Af sistnämnde orsak, mente hon, borde han också under tiden föra konungahusets sköldemärke samt titteln prins af Wasa. Inre orsaken till detta Kristinas förslag var en långt drifven välvilja för Klas Tott, och ovilja mot hertig Adolf Johan, hvilken hon sökte på detta sätt stänga från alla möjliga utsigter till tronen. Kanske var det också hennes afsigt att härigenom bereda sig tacksamhet af Sverges blifvande konung äfven i den händelse, att Karl Gustaf skulle barnlös falla ifrån. Hon föredrog verkeligen saken vid rådsbordet,
- ↑ De la Gard. Ekebl. bref till brodern d. 23 April 1651 och d. 21 Sept. 1653.
