326
någon tystnad utbrast hon: nej, jag kan icke lemna ett sådant uppträde opåtaldt! Hon skickade genast en betjent och efter honom en sin gardeskapten vid namn Landini, för att återtaga fången. Rättsbetjenterna, skrämda, bådo om nåd. Landini återförde den befriade bränvins-lurendrejaren, omgifven af folkskaran, som i triumf ropade: lefve drottningen, lefve drottningen!
Påfven tog saken ganska illa. Ett samtal mellan
en hans ämbetsman och drottningen föranledde skarpa
ord, men ingen försoning. Man öppnade då en
rättegång mot Landini och den medskickade betjenten. Dessa
inställde sig icke för domstolen. Påfven lät dömma dem
till döden och uppslog kungörelsen derom i Longara. Det
sades till och med, att han satte pris på deras hufvud.
Kristina skref till domaren: att vanhedra eder och eder
herre, det kallar ni att göra rättvisa. Jag har
medömkan med eder nu och än mer, då ni en gång blir
kardinal. Emellertid har ni mitt ord, att de, som ni
dömt till döden, skola ännu lefva någon tid; och, om
man ej låter dem dö naturlig död, så skola de icke dö
ensamma. Gifvet i palatset den 24 Juli 1687.
Kristina
För att visa, huru litet hon fruktade de påfliga hotelserna, for Kristina en större högtidsdag till jesuieterkyrkan, omgifven af hela sitt hof, deribland äfven de till döden dömda personerna. I anseende till befarade våldsamheter hade alla försedt sig med vapen under kläderna. Det var öfverflödigt. Rättsbetjenterna höllo sig stilla och pöbeln svärmade jublande kring hennes vagn under rop af lefve drottningen!
Man berättade, att påfven ämnade skicka hela polisstyrkan för att med våld från Longara bortsläpa de tvänne lifdömda. Kristina sammankallade alla sina tjenare, berättade ryktet men tillika sitt fasta beslut att icke öfvergifva de för hennes skull olyckliga. Hon tillkännagaf, att en hvar, som fruktade den kommande stormen, skulle ega rättighet lemna hennes tjenst; men att den, som nu stannade qvar, finge ej heller sedermera visa tvekan eller
