Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/330

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

326

någon tystnad utbrast hon: nej, jag kan icke lemna ett sådant uppträde opåtaldt! Hon skickade genast en betjent och efter honom en sin gardeskapten vid namn Landini, för att återtaga fången. Rättsbetjenterna, skrämda, bådo om nåd. Landini återförde den befriade bränvins-lurendrejaren, omgifven af folkskaran, som i triumf ropade: lefve drottningen, lefve drottningen!

Påfven tog saken ganska illa. Ett samtal mellan en hans ämbetsman och drottningen föranledde skarpa ord, men ingen försoning. Man öppnade då en rättegång mot Landini och den medskickade betjenten. Dessa inställde sig icke för domstolen. Påfven lät dömma dem till döden och uppslog kungörelsen derom i Longara. Det sades till och med, att han satte pris på deras hufvud. Kristina skref till domaren: att vanhedra eder och eder herre, det kallar ni att göra rättvisa. Jag har medömkan med eder nu och än mer, då ni en gång blir kardinal. Emellertid har ni mitt ord, att de, som ni dömt till döden, skola ännu lefva någon tid; och, om man ej låter dem dö naturlig död, så skola de icke dö ensamma. Gifvet i palatset den 24 Juli 1687.
Kristina

För att visa, huru litet hon fruktade de påfliga hotelserna, for Kristina en större högtidsdag till jesuieterkyrkan, omgifven af hela sitt hof, deribland äfven de till döden dömda personerna. I anseende till befarade våldsamheter hade alla försedt sig med vapen under kläderna. Det var öfverflödigt. Rättsbetjenterna höllo sig stilla och pöbeln svärmade jublande kring hennes vagn under rop af lefve drottningen!

Man berättade, att påfven ämnade skicka hela polisstyrkan för att med våld från Longara bortsläpa de tvänne lifdömda. Kristina sammankallade alla sina tjenare, berättade ryktet men tillika sitt fasta beslut att icke öfvergifva de för hennes skull olyckliga. Hon tillkännagaf, att en hvar, som fruktade den kommande stormen, skulle ega rättighet lemna hennes tjenst; men att den, som nu stannade qvar, finge ej heller sedermera visa tvekan eller