räddhåga. Alla betygade under knäfall och tårar, att de ville i hennes tjenst både lefva och dö samt till hennes försvar utgjuta sin sista blodsdroppa. Ett annat åsyna vittne säger dock, att man på anletsdragan kunde se, det mer än hälften önskade vara lång väg derifrån. Kristina företog sedermera med sitt hof och med de lifdömda ett nytt tåg kring gatorna och blef likasom förut mottagen af pöbelns jubelrop. Hon lät några sina handtlangare i hemlighet med penningar och förtäring locka flere hundrade i staden varande personer, mest fremmande lösdrifvare, hvilka i händelse af anfall skulle skynda till hennes hjelp. Här i Rom, skref hon, darrar allting utom Kristina; och en annan gång: jag är likasom Cæsar öfverlemnad i sjöröfvares hand; men likasom då, är det jag, som hotar dem, och de, som frukta mig.
Mot slutet af 1687 anlände till Rom fransyska sändebudet Lavardin med en stark och väl rustad svit. Enligt sin konungs befallning afslog han hvarje inskränkning i qvartersfriheten, och blef derföre ej heller af påfven mottagen till helsningsföreträde. För tillfället gemensamma åsigter verkade nu en hastig och fullständig försoning mellan Kristina och Frankrike; och hon, som i så många år förtalat fransmännen, hördes nu yttra, att en enda man af detta folk vore så god som tio italienare. Åberopande och stödjande sig på fransmannens exempel, återtog hon sitt gjorda medgifvande till qvartersfrihetens inskränkning.
Pöbeln, som ogerna sett påfvens försök att afskaffa oordningarna, tog såsom vi berättat, öppet och högljudt Kristinas och numera också fransmännens parti. Påfven vågade derföre icke tillgripa några allvarsammare mått och steg; men vidhöll dock sina anspråk, envist och orubbligt. Mot Kristina visade han öfverlägsenhetens köld, och när man berättade hennes rustningar, hennes tåg genom gatorna, hennes skymfliga uttryck mot hans egen person, plägade han skratta deråt, men för öfrigt icke göra någon enda anmärkning, än mindre vidtaga någon åtgerd. En gång hände likväl, att han vid en sådan
