330
hållet af den förre. Mot de sednare förblef vederviljan oförändrad, dock frambröt hos henne sjelf en hämnande qvinnlig fåfänga, vid nuvarande år och utseende dubbelt löjlig. Hon begynte nämligen att mer och mer tala om den lågande kärlek, som hennes behag ingifvit konung Karl Gustaf. I det förstnämnda historiska sammandraget har hon till och med gjort följande egenhändiga anmärkning. Konung Karl Gustaf visade vid sitt bröllop en ytterlig sorg. »Jag är olycklig», sade han; »Kristina har visst gifvit mig krona och gemål; men hon har nekat mig den äran att ega hennes egen person, och ingenting kan trösta mig öfver en sådan förlust». Konungen yttrade dessa ord i närvaro af flere betydande personer af bägge könen. Uppgiften är mycket osannolik. Förmodligen har någon elak skämtare velat roa sig åt den gamla drottningens lättrogenhet och fåfänga.
I sällskapskretsen bibehöll Kristina sin fordna liflighet och sitt egna men likväl underhållande umgängssätt. I hvardagslifvet deremot blef hon mer och mer knarrig och svår att göra till lags, så att omgifningen ofta hade rätt tunga dagar. Hon motsåg med ovilja den annalkande ålderdomen. Döden oroar mig ej, skref hon till en bland sina bekanta; jag väntar honom utan fruktan och utan längtan; men för ålderdomen har jag af naturen stor afsky och vet ej, om jag någonsin kan vänja mig vid densamma. Jag skulle utan betänkande häldre välja döden. Det sades, att en engelsman var nära att tillocka sig en stor summa penningar för ett piller, som enligt föregifvande skulle betydligen förlänga hennes lifskrafter.
Under dessa sednare år visade Kristina en ökad ifver för katolska bekännelsen och en växande tro på dess sanning, deruti dock som vanligt ofta motsägande sig sjelf. I flere bref och uppsatser försvarade hon nämnde lära och till och med några af dess hårdsmältare satser. Det är, skref hon, af Frankrike ganska djerft, att betvifla påfvens ofelbarhet, hvilken jag för min del anser fullkomligen grundad. Å andra sidan hörde man af henne
