Sida:Drottning Kristina 2.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

332

hvad verlden kan gifva; ty, ehuru vi icke åt Gud uppoffra annat, än hvad honom ändå tillhörer, så erhålla vi dock af hans öfversvinneliga godhet en rik belöning derföre. Men verlden; — om ni ock vunne alla jordens riken, skatter, ära och nöjen; ni skulle ej känna eder gladare än nu. Ni skulle tvärtom erfara en stor mängd sorger och obehag, hvilka nu äro eder okända; tro mig och min erfarenhet derom! Den säkraste tillfredsställelsen vinnes, då vi till Guds ära uppoffra allt jordiskt. Detta måtte i alla fall öfvergifvas, när vi en gång, förr eller sednare, varda hädankallade af döden.





FYRATIONDETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS DÖD.

Kristinas helsa var under sednare delen af hennes lefnad mer både jemn och stark än i dess början; dock har hon under sista åren en och annan gång varit utsatt för svimningar, sådana som de, hvilka vi från hennes ungdomstid omtalat. Men i Februari 1686 fick hon ett svårt anfall af rosen, hvilken, beledsagad af feber, angrep benen. Sjukdomen fördrefs, men återkom i samma månad, första gången 1687, andra gången 1689. Sista anfallet blef ganska svårt och åtföljdes af en våldsammare feber, dåningar och tecken till vattensot. Efter tre veckor lyckades man öfvervinna sjukdomen och Kristina tillfrisknade, ehuru ganska långsamt. Den öfvermenskliga styrkan af min helsa, skref hon, har mägtat besegra en sjukdom, som kunnat döda icke blott en Herkules, utan tjugu sådana. Det är visserligen Guds nåd, som stärkt mina krafter till en för läkrarne sjelfve så förvånande höjd. Från alla håll kommo bref och besök med lyckönskningar öfver återvunnen helsa; och till och