med påfven skickade på sina vägnar en bland kardinalerna i samma afsigt och med det tillägg, att hans helighet kommit sjelf, så framt ej ett fortfarande illamående hindrat. Kristinas hoffolk och i synnerhet Azolini anställde en mängd fröjdebetygelser medelst kanonsalvor, illuminationer samt afsjungonde af Te Deum i flere Roms kyrkor.
Under denna tillfriskningstid erhöll Kristina från den bekanta stjerntydaren Voigt i Stade ett bref, skrifvet i September 1688. Han yttrade deri, att de tre första månaderna af året 1689 hotade drottningen med stora faror. Dock, enligt alla anledningar, hoppades han, att Gud skulle nådigt rädda hennes majestät. I kanten har Kristina tecknat följande anvisning till svar: säg, att jag länge hyst stor aktning för hans insigter; att jag också denna gång funnit hans förutsägelse alltför sann; och att Gud verkeligen räddat mig. Uppgiften om detta besynnerliga sammanträffande grundar sig icke på lösa rykten utan på verkliga handlingar; ehuru några misstänka, att Galdenblad förfalskat dem, medelst ändrad datering. Eljest kringfördes äfven ett annat rykte i samma väg. Kristina hade låtit efter ny och egen uppfinning göra sig en drägt af silfverduk med prydnader och stickerier af guld. Julafton 1688 profvade hon den för första gången och gick derunder länge och stillatigande fram och tillbaka i rummet. Slutligen vände hon sig till en närvarande flicka vid namn Julia, hvilken också för sina spådomsförsök kallades Sibyllan. Säg mig, sade drottningen, när tror du, att jag ämnar begagna denna klädning? Flickan teg; men drottningen var envis, och slutligen sade den lilla Sibyllan: eders majestät tänker innan kort blifva begrafven i denna drägt. – Du har rätt, svarade drottningen, det var just det, hvarom jag gick och drömde. Men vi måste lemna det i Guds hand; liksom alla andra skall också jag en gång vandra hädan.
Och detta skedde snart nog. Den tredje April klocken nio eftermiddagen fick drottningen ett nytt och häftigare anfall af rosfebern. Anledningen dertill har af de flesta blifvit med tystnad förbigången; men af några,
