Testamentet utnämnde Azolini till arftagare, men innehöll derjemnte skänker åt påfven, kardinalerna, konungarna af Frankrike och Spanien och kurfursten af Brandenburg; likaså åt hennes husfolk. Galdenblad var den enda svensken, som blef vid detta tillfälle ihågkommen. De flesta hennes tjenare visade missnöje öfver deras egen lott, samt afund öfver Azolinis, hvilka känslor snart borttorkade tårarna.
Azolinis lott blef dock mindre afundsvärd. Qvarlåtenskapen uppskattades väl till en half million ecus, men konungen af Sverge och kurfursten af Brandenburg hotade med anspråk derpå. I allt fall blef glädjen icke långvarig; ty två månader efter Kristinas död afled kardinalen sjelf. Brorsonen, Pompejus Azolini, en obetydlig italiensk adelsman, inträdde i kardinalens rättigheter och blef således, besynnerligt nog, Kristinas och Gustaf Adolf den stores arfvinge. I dennes hand föllo på sådant sätt de utsöktaste böcker, prydnader och kostbarheter, som svenska svärdet under trettioåriga kriget eröfrat. Största delen blef såld och förskingrad. För ett vanpris af 8000 ecus köpte påfven Alexander den åttonde Kristinas dyrbara skrift- och boksamling och förenade den dels med sitt enskilda, dels med det allmänna påfliga biblioteket, hvarest man ännu ser en mängd böcker med Sverges tre kronor på bandet. De bästa taflorna köptes af orleanska huset och gingo till Palais Royal i Paris. Bildstoder, skådepenningar och en mängd andra prydnader stannade i Rom hos slägten Ottoboni. En del af dessa dyrbarheter hade nu gjort en märkvärdig kretsgång. År 1630 blefvo de af österrikiska generalen Kolalto vid Mantuas fall tagna och förda till Prag. Vid denna stadens eröfring år 1645 blefvo de af Königsmarck tagna och förda till Sverge, hvarifrån Kristina förde dem först till Flandern och slutligen tillbaka till Italien igen.
Af svenskarna hade Kristina redan under många år varit i det närmaste förgäten; hvadan ock hennes frånfälle orsakade bland dem föga uppseende och ingen sorg; tvärtom en hemlig tillfredställelse öfver att numera vara
