334
ehuru mindre trovärdiga, författare uppgifven, och det på följande sätt. I Kristinas hof umgicks abbé Vanini, en lättfärdig och ytterst samvetslös menniska. En afton företog han sig i drottningens palats och midt öfver hennes rum ett våldsamt och oanständigt uppträde mot en i hennes tjenst varande ung qvinna. Saken kom med bullret genast för drottningens öron. Hon blef ytterst uppbragt öfver brottet, öfver djerfheten, öfver sidvördnaden mot henne sjelf och slutligen öfver den uteblifna hämnden; ty vid underrättelsen om Kristinas vrede rymde brottslingen undan. Denna häftiga sinnesrörelse skall hafva föranledt sjukdomens förnyade utbrott. Det blef våldsammare än förut. Rosen kastade sig på inre delarne och, som man trodde, på lungan, och Azolini vek ej mer hvarken dag eller natt ur hennes rum. Kristina förutsåg sjelf en snar död och beredde sig dertill med allvar och ödmjukhet. Hon lät begära påfvens förlåtelse för de många alltför häftiga uttryck, hon under föregående tvister sig tillåtit. Innocentius skickade genast den begärda tillgiften genom sin slägtinge, kardinal Ottoboni, hvilken derjemnte tillkännagaf, att påfven oaktadt sitt illamående ämnade komma och sjelf meddela henne välsignelsen. Men sjukdomen tilltog med så hastig och hotande fart, att påfvens besök icke hann inväntas. Kristina skref under sitt testamente, en ansedd barfotamunk meddelade henne sakramenterna, och den nionde April 1689 klockan sex förmiddagen afsomnade hon så stilla och lugnt, att det knappt märktes.
Hon hade begärt en enkel likbegängelse; men påfven gjorde densamma ytterst lysande och praktfull. Till svepning begagnades verkeligen den förut omtalade silfverduksdrägten. Kristina hade ytterligare begärt blifva begrafven i Pantheon; men påfven beslöt hedra henne med hviloplats i sjelfva sankt Peters kyrkan. Minnesvården deröfver blef ej färdig förr än år 1702. Basreliefen på densamma föreställer just det ögonblick, då Kristina uti Insprück, knäböjande för Holstenius, aflade sin katolska trosbekännelse.
