ty det gällde en summa af trettiotusen, eller enligt andra uppgifter, sjuttiotusen riksdaler; men Kristina sade, att prinsen, för att göra henne till viljes, kunde väl skänka grefve Tott en så vacker landtegendom, sedan hon skänkt prinsen en så vacker krona. Prinsen måste lyda och bytet skedde.
Efter vanligheten gingo om den högt uppsatta gunstlingen många orimliga rykten, hvaraf några äfven blefvo i tryck upprepade. Ett sådant var, att Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie, afundsjuka öfver Klas Totts inflytande, sökt genom förgift rödja honom ur vägen. Saken strider helt och hållet mot all sannolikhet, i anseende till de båda herrarnas ädla tänkesätt och höga ålder; de voro båda omkring 70 år. Dessutom var De la Gardie redan död, innan Klas Tott hunnit stiga till något afundsvärdt inflytande.
Ett annat rykte berättade, att Kristina ämnade genom lönnmord taga Karl Gustaf af daga, för att sålunda åt Klas Tott bana väg till tronen; prinsen skulle bjudas till mönstring och der af lejda karlar skjutas; Gabriel Gabrielsson Oxenstiernas fru, en grefvinna Löwenstein, skulle hafva upptäckt förslaget för Wittenberg, och denne för prinsen, hvilken sålunda undvikit snaran. Berättelsen, ehuru åberopad i en ryktbar partiskrift, är dock troligen ogrundad. Ett lönnmord stämmer ej öfverens hvarken med Kristinas, än mindre med Totts tänkesätt. Dessutom stodo begge två just under ifrågavarande tid i vänskapligt förhållande till prinsen. Det finnes till och med sannolika anledningar för den gissningen, att Klas Tott, inseende sin framtida fördel, varit prinsen i hemlighet tillgifven och främjat hans afsigter.
ANTON STEINBERG
var också en bland de gunstlingar, hvilka under hösten af drottning Kristinas regering, sköto lika svampar hastigt upp, sögo landets must och ådrogo sig sjelfva dess
