32
uppmärksamhet, afund och hat. Fadren, Jakob Steinberg, hade som general tjenat i trettioåriga kriget och, ehuru tysk till börden, blifvit på svenska riddarhuset intagen. Han var en duglig krigare, men också med stora anspråk på belöningar, för hvilken orsak han råkade i tvist med Axel Oxenstierna [1]. Sonen nämnes ej förr än 1650, då Kristina höll bröllop åt honom och Karin Ribbing [2]. Äfven sedermera förekommer han ej förr än 1652, då han, som förbemäldt är, räddade Kristina ur sjönöden i Stockholms hamn. Han var då blott stallmästare; men steg från denna dag med förvånande, ehuru då för tiden icke sällsynt hastighet. Snart blef han förste stallmästare; året derpå eller 1653 friherre och dessutom öfverste vid adelsfanan samt riddare af amarantorden; år 1654 och några veckor före Kristinas utresa fick han på en gång 22,000 riksdaler i handom; och blef fyra dagar före tronafsägelsen upphöjd i grefligt stånd. Grefskapet blef Enköpings stad, och uti vapenskölden sattes ett lejon, uppstigande ur böljorna, och på hjelmen amarantordens tecken; allt minnen af Kristinas räddning och af hennes tacksamhet.
Bredvid dessa stora belöningar söker häfdaforskaren motsvarande förtjenster, men finner inga, undantagande oftanämnde räddning. Anton Steinberg tyckes hafva varit en ung man af ungefär samma lynne som Klas Tott, samma påflugenhet, samma öfvermod; men mindre ridderlighet och mindre snille. Äfven Steinberg var en kitslig envigskämpe [3], hvarpå vi redan framställt talande exempel.
Anton Steinbergs grefvevärdighet gaf anledning till ett märkvärdigt uppträde. Dagen förut eller den 1 Juni 1654 hade drottningen till grefve upphöjt Schlippenbach, hvilken då var öfverste för gardet. Många, ja alltförmånga grefvar hade redan förut blifvit tillskapade; men alla dessa voro dock vid utnämningen riksråd, eller åtminstone
