42
lära. Rådet och ständerna måste först med allvarsamma och upprigtiga föreställningar söka afstyra allt, som sträfvar mot Guds ord, regentens ed och rikets lag; ty bättre är öppet bestraffa än bära hemligt hat. Men, om förmaningar ej hjelpa, då måga rådet och ständerna, på sätt dem bäst synes, befria sig från tyrannen; ty intet folk har gifvit sin konung svärdet i hand, på det han må saklöst och när som häldst hugga till. Tyranners afsättning är också enlig med Guds ord, med begreppet af kontrakt mellan öfverhet och undersåtare, med rättigheternas ömsesidiga likformighet, med grunden för regentens tillsättning o. s. v. För hvarje af dessa punkter voro en mängd bibelspråk som bevis anförda. Oaktadt sådana läror fortfor dock Paulinus att stå i hög nåd hos både Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna, och det var denne sednare, som framdrog den sjuttioåriga mannen till erkebiskopsstolen.
I Uppsala möttes han med någon ovilja, dels af den förbigångne Rudbeckii vänner, dels af aristoteliska filosofiens anhängare. Men spänningen lade sig snart och den gamle mannens sista år förflöto i lugn. Barnen adlades. Sinnebilderna i vapenskölden likasom namnet Oliwekrantz erinra om stamfadrens milda och fredsälskande sinnelag.
LENÆUS.
Johannes Canuti Lenæus blef Paulini efterträdare på erkebiskopsstolen, likasom han var dess like i arbetsamhet och nit för församlingens bästa. Redan som professor utmärkte han sig genom ovanlig lärdom och flit samt utgaf tjugufyra serskilda skrifter; deribland en Logica, som blef i läroverken antagen och länge bibehållen, och genom hvilken aristoteliska filosofien åter till en tid gjorde sig gällande; ty Lenæus var en bland dess ifrigaste försvarare.
Lenæus omtalades redan 1636 såsom passande till erkebiskop; men rikskansleren afböjde det, emedan Lenæus
