deltagit i Rudbeckii motstånd mot regeringen. Efter Paulini död blef han dock af Oxenstierna sjelf föreslagen; ty sade denne, Lenæus har, sedan förra tider, något beqvämat sig[1].
Äfven denne erkebiskop uppträdde som författare i statsläran och yttrade der ungefär samma tänkesätt som Paulinus; men mötte icke samma öfverseende utan höll på att få sin bok indragen. Orsaken var troligen den, att Lenæus sjelf hade ett stelare och kanske oroligare lynne. Han höll Rudbeckii parti mot både regeringen och mot erkebiskop Paulinus, så att han derföre blef allvarligen skrapad[2]. Det var äfven han, som vid riksdagen 1650, i egenskap af erkebiskop, understödde den till Kristina framlemnade ofrälseståndets bekanta skrifvelse om kronogodsens återindragning. Redan tidigt hade han kommit in i pfaltsiska partiet, då nämligen Karl Gustaf under sina studentår bodde i Lenæi hus. Sedermera säges han ha varit bland dem, som hemligt eggade Kristina att nedlägga regeringen[3].
MIKAEL WEXIONIUS,
adlad Gyldenstolpe och stamfar för denna slägt, var son af en fattig prest i Pjetteryd socken i Wexiö stift, och sonson af en bonde i Ångermanland. Tidigt utmärkte han sig för goda egenskaper och blef derföre af Gyllenhielm och Axel Oxenstierna understödd och framdragen. Efter utrikes resor och någon tjenstgörning blef han, när Åbo högskola öppnades, utnämnd till förste professor i dervarande filosofiska fakultet och sedan i den juridiska. På dessa platser gjorde han stor nytta; ty med sina utmärkt lyckliga undervisningsgåfvor lifvade han ungdomens
