Sida:Drottning Kristina 2.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

46

påstod, att Bureus missräknat sig, och att rätta tiden vore nästföljande vår. Tvisten blef så häftig, att båda de lärda spåmännen slogo vad om sina i Uppsala varande gårdar. Hösten kom, men ingen yttersta dom. Wolimhaus fordrade i triumf Burei gård. Den sednare blef i början nedslagen; men hittade snart på det rådet att begära uppskof till nästa vår, till dess man finge se, huruvida apotekarens spådom sloge bättre in; ty kanhända hade också denne förlorat sitt påstående. Våren kom och gick i vanlig ordning. De båda lärda herrarna fingo behålla hvar sin gård, men tillika hvar sin andel af hela Sverges då varande och sedermera allt framgent fortfarande åtlöje.

En annan sägen förtäljer, att Bureus, förvissad om yttersta domens ankomst år 1647, skänkte all sin egendom åt de fattiga; så att han, när verlden fortfor att ega bestånd, måste, sjelf utfattig, anropa Kristinas frikostighet för sina återstående dagar. − Han dog 1652 i en ålder af 84 år.

Utom dessa lärda infödingar funnos äfven några främlingar, hvilka af förrgående styrelser blifvit inkallade. De förnämsta deribland voro följande:

JOHAN LOCCENIUS,

från Holstein, var redan af Gustaf Adolf antagen till professor i Uppsala. Genom en mängd arbeten utvidgade han begreppen i stats- och rättslära, samt författade en Svea rikes historia, hvilken på sin tid vann mycket bifall, så att han sjelf blef af Kristina utnämnd till rikshistoriograf.

JOHAN FREINSHEMIUS,

1642 inkallad till skytteanska professorsstolen i Uppsala, var den genom snille och smak ojemnförligt utmärktaste latintalaren i Sverge på sin tid och på länge. Kristina