Johan Bureus har flere förtjenster af fäderneslandet. Han var den förste, som började på vetenskapligt sätt bearbeta modersmålet, dels i språklära, dels i ordbok. Han var också den förste, som undersökte och förklarade våra gamla runeskrifter och derigenom spred denna kunskap till en större allmänhet. Så väl härigenom, som genom sin vård om svenska ålderdomsmärken var han också den, som lade första fröet till det snart härefter uppblomstrande fosterländska nitet för dylika ämnen. När Bureus började sina arbeten funnos endast några få ståndspersoner, som kände runornas betydelse, och det var af dalkarlsbönder, som Bureus första gången, 1594, inhämtade denna kunskap.
Ole Worm, en samtida, och för sin lärdom mycket ansedd herre i Danmark, påstod att runkonsten ursprungligen härstammade från sistnämnde land, och att Worm sjelf varit den, som i sednare tider ånyo fästat på densamma allmänhetens uppmärksamhet. Häremot uppstod Bureus och sökte med mycken ifver att åt sitt fädernesland och åt sig sjelf försvara äran af dessa båda förhållanden.
Bureus var begifven på stjerntyderi och de österländska folkens kabbalistiska grubblerier. Uti nästan alla hans arbeten finnas dylika ämnen inblandade, och det så, att böckernas vetenskapliga värde led deraf. Besynnerligheterna ökades med åren och hafva mycket nedsatt hans anseende. Efterverlden har vanligtvis glömt det nyttiga, han uträttat, för att skratta åt de grillfängerier, hvaråt han på ålderdomen öfverlemnade sig. I synnerhet har man ofta upprepat följande sägen. I Uppsala lefde vid denna tid en apotekare vid namn Wolimhaus, hvilken också idkade stjerntyderi. Bureus trodde sig hafva utransakat, det verldens slut och yttersta dom skulle med första inträffa, hvarföre han manade Uppsalaboarna till allvarlig ånger och bättring. Han till och med utsatte tiden för nämnde händelse och påstod, att den skulle ovilkorligen inträffa på hösten samma år. Apotekaren var äfven å sin sida öfvertygad om dess närhet; men
